In this photo released from Sammul Church via Yonhap Saturday, July 21, 2007, a group of South Korean Christians pose for a memorial photo before leaving for Afghanistan Friday, July 13, 2007 at Incheon International Airport in Incheon, west of Seoul, South Korea.

Sydkorea är Asiens mest intensivt kristna nation med 26% troende. Det tragiska gisslandramat i Afghanistan har en Sydkoreansk dimension som både DN och SvD verkar vilja mörka.

Enligt en ledare i DN Att rädda gisslan så rör det sig om “23 sydkoreanska sjuksköterskor och lärare” som har tillfångatagits i Afghanistan. Varken SvD eller DN verkar vilja gräva i den här underliga historien om varför Sydkorea har sjukvårdspersonal i ett så farligt land som Afghanistan. Och varför finns det inga läkare i delegationen? Och varför i hela friden leddes den här gruppen av en pastor? Hade DN och SvD grävt litet så hade det snabbt stått klart att den här historien har en dold dimension, en viktig bakgrundsstory som vi inte får läsa om.

International Herald Tribune skriver nämligen att Sydkorea har “en av världens mest aggressiva kristna missionärsarméer” efter USA: Afghan hostage crisis transfixes South Korea

For South Koreans, this new crisis represents the cost the country is paying for the aid and evangelical operations that its Christian churches conduct in some of the world’s most dangerous places.

In 2004, a South Korean interpreter and aspiring Christian missionary was beheaded by militants in Iraq.

Several South Korean missionaries have served time in or remain in Chinese prisons for allegedly trying to convert North Korean refugees or for smuggling them to South Korea. One missionary, who was kidnapped by North Korean agents in 2000, is believed to have died in the North.

With 12,000 to 17,000 evangelists working in more than 160 countries, South Korea has one of the most aggressive armies of Christian missionaries on earth. Only the United States sends out more – 46,000 by some estimates.

Den här gruppen kommer från Saemmul Church i Sydkorea, ett framgångsrikt presbyterianskt samfund som skickar ut missionärer över hela världen, en kopia av de amerikanska megakyrkorna.

Den här tragiska krisen är tippen på ett mycket stort isberg bestående av tiotusentals kristna missionärer från bl.a. USA, Korea och andra länder som försöker värva nya anhängare och bl.a. kristna de hedniska muslimerna. Amerikanska och Koreanska kyrkor har tusentals missionärer i muslimska länder. Då och då dyker det upp små intressanta vignätter från det här dolda religionskriget. Och det här är en av dom.

Sabine Baring-Gould och Arthur Sullivans “Onward Christian Soldiers”.

Missionärernas dubbelspråk är väl utarbetat:

The Saemmul Church insists the hostages were on an aid, not an evangelising, mission, providing medical services to people suffering from disease.

“We have to be careful in sending our people to dangerous countries,” Pang In-sung, director of Newsnjoy, a progressive Christian newspaper supported by the Saemmul Church, said.

“But as Christians we also have a duty to go and help others who are in need. Not to evangelise, but to help.”

De här unga idealistiska koreanerna har offrats av ambitiösa sydkoreanska kristna ledare som likt sina amerikanska förebilder vill bygga sina imperier kosta vad det kosta vill. För ett år sedan utvisade den Afghanistanska regeringen hundratals koreanska missionärer från landet när de planerade en parad genom Kabul och koreanska kristna missionsledare har som mål att skicka ut ett hundra tusen missionärer till år 2030:

Reverend SAMUEL KANG (Korean World Mission Association): Sixteen thousand six hundred and sixteen missionaries to 173 countries. By the end of AD 2030, we are going to try to send 100,000 Korean missionaries.

DE SAM LAZARO: To understand the phenomenon of Korean evangelism, he says, you need to go to where it all began. It is 4:30 on a frigid Monday morning in Seoul, but the parking lot is full and the church filled to its 9000-person capacity. In a city that also worships the work ethic, this is how tens of thousands of Koreans begin their work week. At the Onnuri church, it’s a two-hour prayer service. Onnuri calls itself an evangelical Presbyterian church. It began 20 years ago and has seen massive growth.

Varför vill varken DN eller SvD skriva om bakgrunden till det här tragiska gisslandramat som lätt hade kunnat undvikas? Och vad hade man skrivit om Afghanistan hade skickat islamska “sjuksköterskor och lärare” till Sverige?

Ju mer jag bloggar ju mindre respekt får jag för DN:s och SvD:s utrikesrapportering. Man verkar ha tappat intresset. Man gräver inte. Man verkar nöja sig med att kopiera AP-telegram eller saxa från amerikanska webb-tidningar. Nyheter har nästan alltid olika dimensioner olika infallsvinklar som vi sällan får höra något om. Nyheterna fördummas och blir till något som mest liknar serietidningar med “good guys” mot “bad guys”.