I natt drömde jag om morfar igen. Som vanligt var det en mardröm och jag vaknade i kallsvett kl. två på morgonen. Hela natten har varit en enda emotionell berg- och dalbana som slutade med att jag tappade min snuttefilt bakom sängen och fick sätta på Mozarts Turkiska Marsch på min iPod för att lugna ner mig.
Morfar Alexandr Alexandrovich Mörk eller ‘Bosse’ som han vanligtvis kallades av sina fiender bland Stockholms glitterati, och han hade många fiender, var en stridbar person och en av den svenska köksnäringens nyckelgestalter på 40- och 50-talet.
Bosse var en kortväxt, och extremt glosögd man med rödblommigt ansikte och hornbågade glasögon . Han hade en enorm valrossmustasch som han noggrant klistrade fast på överläppen varje morgon. Ibland när han inte kunde sova och var alltför sömnig så klistrade han av misstag fast mustaschen på underläppen som något slags halvskägg.
Han var kommunist och som alla kavallerister en inbiten skofetischist. Men hans stora kärlek var mat vilket hans yrke – köksmästare också skvallrade om. Han var en man som kom att förstöra mycket av det svenska kökets internationella rennomé långt in på 70-talet.
Morfar Mörk växte upp i revolutionens Ryssland och red med den legendariske röde kavallerigeneralen Semyon Budyonny – Семён Михайлович Будённый – som även han hade en legendarisk mustasch. Budyonny brukade låna morfars mustasch när kosackerna hade skurit av hans egen, eller när han hade bränt sönder den med en av sina evinnerliga papyrosser, och de två blev snabbt blodsbröder. Stalin sade alltid att när Budyonny hade tagit av sig mustaschen så fanns det ingenting kvar av honom. Den berömda Budyonnyhästen är f.ö. uppkallad efter generalen, eller kanske efter hans mustasch.
Budyonny älskade hästar, även som mat; en god kavallerist vet aldrig varifrån han kommer att få sitt nästa mål mat. Morfar fick snart jobb som kock åt Budyonnys kavalleridivision, den som Isaac Babel odödliggjorde i sina romaner på 1920-talet. I sin iver för sitt nya kall slaktade han tidigt en morgon alla första kavalleriregementets hästar för att skapa sitt kulinariska mästerverk: “Beuf de cheval en croute a la Budyonny” – som än idag serveras på vissa mer traditionsrika restauranger i östra Ukraina.
Intressant nog kan man även hitta rätten på Kalles Kossackrestaurang på Storgatan i Borås. Kalles Kossackresraurang är f.ö. den enda autentiska kossackrestaurangen väster om Ukraina. Med sjungande uppassare med nagajkor och med autentiska hästrätter – man hittar ofta sporrar och stövelrester i köttet – har restaurangen på några korta år blivit en institution bland kulinariska finsmakare, finanshöjdare, och kriminella motorcykelgäng i hela Västra Götaland.
Men tillbaka till det revolutionära Ryssland: när kosackerna anföll tidigt nästa morgon fick hela kavalleridivisionen fly till fots. Morfar fick sparken och flydde till Sverige via Finland där han fick jobb som kock på K1 i Uppsala.
Morfar kom tidigt i kontakt med det unga stjärnskottet på den svenska restaurangnäringens firmament, Tore Wretman, som hotade att slå honom på käften om han inte slutade laga hästrätter. “Det är ju rent barbari” sade Wretman till morfar som hade kort stubin och alltid bar sin nagajka i stövelskaftet.
Morfar, som hade blivit vän med överste Wallander på K1 ledde en lördagskväll hela Livgardet till Häst i en ursinnig kavalleriattack med dragna sablar – den sista i den svenska arméns annaler – uppför Kungsgatan mot Wretmans Restaurant Riche på Birger Jarlsgatan. I höjd med Kungstornen ropade morfar “chaaaarge” och med dragna sablar dundrade Livgardet fram emot Stureplan. The rest är, som man säger, history. Kunderna flydde i vild panik och Wretman lyckades med nöd och näppe rädda livet genom att gömma sig i en enorm bunke med bouillabaisse så att bara näsan stack upp. Det är f.ö. av den anledning som Wretman fick smeknamnet ’Bouillabaisse’ i pressen. Det var också den ritten som fick Sverige att införa högertrafik.
Morfar dömdes till fem år på Långholmen av Stockholms Tingsrätt för att inte hade stoppat för röd gubbe. När han överklagade dömdes han genom ett tryckfel på Högsta Domstolens tryckeri till fem år på Restaurang Riche och Wretman tvingades att överge sin älskade restaurang och bosätta sig på Rivieran.
Wretman planerade länge sin hämnd och tre år senare anlände en enorm rabarberpaj med expressbud från Cape Antibes till restaurant Riche. “Vi kan väl vara vänner “ stod det med sirliga bokstäver i ett brev som var undertecknat “Vännen Tore”.
Morfar blev rörd och serverade pajen till kung Gustav VI Adolf som hade till vana att luncha, och vänslas med, Naima Wifstrand i chambre séparée på Riche varje onsdag. När kungen satte kniven i pajen hördes en gigantisk explosion och kungen och Naima, eller Wifstrand som han kallade henne, kastades hejdlöst till golvet.
Det visade sig att pajen var till hälften fylld av vetemjöl och till hälften med nitroglycerin och det var vetemjölet som exploderade genom statisk elektricitet på grund av den torra luften.
“Ja du Bosse”, sade kungen, ”det var allt en paj det, så nära Wifstrand har jag inte varit på flera år, det receptet måste jag få till slottet”. Efter den explosionen kunde kungen endast tala i falsett och trodde långa tider att han hette Gustav VII Adolf. Eftersom vetemjölet hade trängt in i huden fick han alltid bära makeup.
För att tacka överste Wallander och mannarna på K1 smög sig morfar en dag in på kasernen och lagade sin älskade “Beuf de cheval en croute a la Budenny” genom att slakta alla regementes hästar. Det blev slutet på en mycket framgångsrik restaurangkarriär för morfar som slutade sina dagar som kock på ryttarolympiaden i Stockholm. Men det är en annan historia.
Technorati Tags: Sagor, Stockholm, kossacker, Kungsgatan
Svenska bloggar om: Sagor, Stockholm, kossacker, Kungsgatan