USABloggen.se » Personer » Sverige Skip to content
[print_link]
Annika Östbergs plötsliga och helt oväntade hemkomst efter nästan 28 år i det brutala kaliforniska fängelsesystemet har inte bara välkomnats utan nu också kritiserats allt häftigare i den svenska pressen.
Det är inte helt oväntat för Annika Östberg och hennes öde i USA överensstämmer knappast med den officiella USA-bilden så som den har fostrats under de senaste decennierna i svenska medier.
Sverige har alltid varit USA-vänligt, men attityderna var betydligt mer nyanserade under Franklin D Roosevelts New Deal då det intressant nog var socialdemokratin som ägde tolkningsrätten till USA och inte den svenska högern. Tänk t.ex. på makarna Myrdal.
Kvinnofängelset i Corona i södra Kalifornien där Annika Östberg hölls fången utan permission i nära 28 år
Men ända sedan Ronald Reagan på 1980-talet började riva ner den amerikanska välfärdsstaten och lägga grunden till den katastrofala ekonomiska kollaps vi ser idag så har de borgerliga svenska partierna tagit över tolkningsrätten till det amerikanska samhället, med ständigt växande entusiasm.
San Quentinfängelset strax norr om San Francisco.
Och de senaste åren har de ideologiska renläriga riktat allt häftigare utfall mot svenska USA-journalister som de anser inte följer Timbro-linjen, som t.ex. Roland Poirier Martinsson histrioniska utfall efter Katrinakatastrofen： Svenska journalister saknar yrkesheder
Efter katastrofen som drabbade Louisiana har svenska medier iscensatt en av de värsta propagandakampanjer som landet har skådat. Genom att noggrant sila uppgifter i amerikansk press har en osann bild av USA som ett klassamhälle i kaos manats fram. Falska påståenden och hårdvinklingar har använts för politiska syften medan empatin med offren har lyst med sin frånvaro.
Det menar Roland Poirier Martinsson, författare och USA-kännare, som känner ett starkt obehag inför den svenska nyhetsrapporteringen från USA.
Anders Holmberg som till skillnad från Martinsson faktiskt hade besökt Lousiana, svarade i en mästerlig Expressenartikel: I vilken värld lever du, Poirier Martinsson?
Så när Annika Östberg nu kommer hem till Sverige efter att mirakulöst nog ha överlevt 28 år i det kaliforniska fängelsesystemet så för hon med sig en bild av USA och Kalifornien som helt strider mot den idealiserade bild som Timbro och dess akolyter har fört fram under så många år.
Det är inte undra på att just Ronald Martinsson knappast låter henne landa förrän han vill försäkra sig om att: Annika Östberg förtjänar inte att bli en kändis
En kvinna som han med stor säkerhet aldrig har träffat men om vilken han ändå säger veta: Enligt flera trovärdiga vittnesmål har Östbergs störda boarderlinepersonligheten (enligt professionella undersökningar) . “professionella undersökningar” som Timbro tydligen har analyserat med lupp för att vaska fram allt ofördelaktigt de överhuvudtaget kan.
Sanningen är den att om Annika Östberg hade haft pengar not att skaffa sig en bra advokat så hade hon fått ett betydligt mildare straff här i Kalifornien och hade den svenska regeringen då agerat som den gjort idag så hade hon varit hemma för länge sen.
Att hon nu plötsligt kommer neddimpandes, och till på köper i ett privatplan, den svenska avundsjukan når nya höjder, är irriterande för Timbro och den svenska högern som har investerat tid och pengar med att bygga upp en socker-söt Walt Disney-syn på dagens USA där brutala fängelser, ekonomiska katastrofer och miljoner arbetslösa utan socialt skyddsnät helt enkelt inte syns. Marknaden gör alla lyckliga, utom de som är lata och och bara vill leva på bidrag. Förlorar du jobbet är det ditt fel för att du är lat.
Och de som inte tror på den bilden hänger sig åt “falska påståenden och hårdvinklingar”.
Annika Östbergs liv i USA visar hur det kan gå för svaga och sköra individer i det hårda amerikanska samhället där ingen bryr sig, där dina problem inte är samhällets problem utan dina egna.
Om Annika Östberg inte hade räddats ur det kaliforniska fängelsesystemet så hade hon förr eller senare dött där på grund av brist på läkarvård. Att ha överlevt i nära 28 år är rena underverket.
Är den svenska mediebevakningen av fallet Annika Östberg verkligen okritisk?
Ja den är helt okritisk mot det amerikanska samhälle som kan skapa ett så brutalt fängelsesystem som det i Kalifornien. Som låser in människor i decennier i överfulla fängelser utan att ge dom en enda dags permission, utan att ge dom adekvat läkarvård, utan att ge dom rehabiliteringshjälp.
John Omfret skriver i Washington Post California’s Crisis In Prison Systems A Threat to Public
Longer Sentences and Less Emphasis On Rehabilitation Create Problems
NORCO, Calif. — This is what conditions are like at one of California’s best prisons, the California Rehabilitation Center: Built to hold 1,800 inmates, it now bulges with more than 4,700 and is under nearly constant lockdown to prevent fights. Portions of the buildings, which date to the 1920s, are so antiquated that the electricity is shut off during rainstorms so the prisoners aren’t electrocuted. The facility’s once-vaunted drug rehab program has a three-month-long waiting list, and the prison is short 75 guards.
It is even worse throughout the rest of California’s 32 other prisons, which make up the second-largest system in the nation after the federal Bureau of Prisons. Despite a vow from Gov. Arnold Schwarzenegger (R) to cut the prison population, it has surged in recent months to more than 173,000, the worst overcrowding in the country, costing taxpayers more than $8 billion a year. More of those inmates return to prison because the state has the nation’s highest recidivism rate.
Att Timbro-högern inte vill ha Annika Östberg i tevesofforna där hon kan påminna om sanningshalten i deras USA-bild är inte förvånande.
Men kanske svenska tevetittare trots allt skulle vilja lyssna på en idag medelålders kvinna som kom till USA som tioåring med sin mamma. Som kom in i knarkträsket i San Francisco, var delaktig i två brutala mord, överlevde nära 28 år i västvärldens mest brutala fängelsesystem för att sedan tack vare svenska UD:s hjälp och mot alla odds kunna återvända till sitt hemland.
Ett hemland som hon helt klart älskar och som vars språk hon förunderligt nog fortfarande talar.
Axplock från den nordiska pressen:
Annika Östberg framställs som oskyldig “ det är hon inte | Nyheter | Aftonbladet
SvD – Senaste nytt: Okritisk bevakning av fallet Östberg
SvD – Mest lästa : ?Jag kommer alltid känna ilska mot Annika?
SvD – Startsidan: ?Känner ilska mot Annika?
Sydsvenskan – Nyhetsdygnet: Okritisk bevakning av fallet Östberg
Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Överföringen av morddömda Annika Östberg från USA till Sverige en dyr historia
[tags]Annika Östberg, Annika Deasy, Corona prison, Hollywood. Silicon Valley, Kalifornien, San Francisco, Stilla Havet, Turist i Kaliforninen[/tags]
[print_link]
Annika Östberg kom hit till USA som ung tonåring med sin mamma som hade gift sig med en amerikan hon träffat i Sverige.
Sedan gick allt snett. Hon kom in i knarkträsket i San Francisco kring the Summer of Love år 1967 och var sedan med om två mord som begicks av hennes pojkvän 1981 för vilka hon dömdes till fängelse på 25 år till livstid, alltså livet ut.
Det inhumana kaliforniska fängelsesystemet.
Hade den kaliforniska ekonomin inte kollapsat samtidigt med att det brutala kaliforniska fängelsesystemet, ett av västvärldens allra grymmaste hade gått bankrutt, så hade hon med stor säkerhet suttit kvar livet ut och om några år, som så många andra fångar, dött i förtid på grund av brist på läkarvård.
Kalifornien har 173 000 fångar i 33 fängelser som är avsedda för 81 000
Men även om hon hade släppts hade det inte hjälpt om inte Annika Östberg hade gjort något som de flesta svenskar som kommer knappast skulle tänka på att göra.
Hennes mamma var här, Annika var mycket ung, hon återvände aldrig till Sverige, men hon behöll trots det sitt svenska språk, som hon ännu talar förbluffande bra, och förunderligt nog, hon behöll sitt svenska pass!
Hade hon tagit ut amerikanskt medborgarkap och avsagt sig sitt svenska pass som tiotusentals USA-svenskar (av totalt 45-50 000), så hade Sverige omedelbart upphört att intressera sig för henne och hon hade aldrig ens släppts in i Sverige idag, utom som turist.
Som tiotusentals andra fångar här i Kalifornien hade hon släppts med några dollar på fickan vid närmaste busshållplats utan några möjligheter att överleva i det oerhört tuffa kaliforniska samhället.
Visst, det finns halfway houses, men utan bil, utan körkort, allt sånt som hon borde ha fått lära sig i fängelset men inte fick, så hade hon snabbt gått under.
Att hon trots allt kommer att överleva beror alltså enbart på att hon var så fäst vid Sverige att hon trots sina många år här i USA behöll sitt svenska medborgarskap. En papperslapp som räddade hennes liv och som förhoppningsvis kommer att göra det möjligt för henne att leva många och förhoppningsvis också lyckliga år i Sverige. Och kanske också hjälpa några unga svenskar till ett bättre liv.
Som Sydsvenskan skriver, Humama Sverige, Inhumana USA. Något att begrunda.
Axplock från den nordiska pressen:
SvD – Senaste nytt: Reinfeldt tyst om Östberg
SvD – Senaste nytt: Annika Östberg släppt från USA
Sydsvenskan – Nyhetsdygnet: Inhumana USA, humana Sverige
Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Annika Östberg sitter nu enligt uppgift i ett flygplan – på väg hem till Sverige
Aftonbladet: Sveriges nyhetsport: Uppgifter till Aftonbladet: Annika Östberg har lämnat häktet i New York
hd.se – Startsidan: Östberg har flyttats från fängelse
[tags]Annika Östberg, Annika Deasy, Corona prison, Kalifornien,, Annika Östberg Kalifornien, Annika Deasy Sweden, Annika Östberg Sverige, Fängelser i Kalifornien, Sverige USA, Justitiedepartementet [/tags]
[print_link]
Pentagon i Washingtn D.C.
Klas Sandberg bloggar som de flesta vet vid det här taget på Vindkupan, sveriges i särklass bästa säkerhetspolitiska blogg. Han mikrobloggar också på Vindskupan.bloggy.se.
Som Klas skriver så pågår det ett veritabelt rävspel kring Obamas planer för en reträtt i Irak och en storsatsning i Afghanistan. Ett rävspel som inte har fått någon återspegling i den svenska pressen.
Till vad Klas skriver om början till en republikansk dolkstötslegend mot Obama kan jag bara tillägga att vicepresident Dick Cheney redan har varnat för förändringar av Bush-regeringens misslyckade “Krig mot Terrorismen”.
I december 2008 klämde den neokonservative kolumnisten Charles Krauthammer ur sig en otroligt underlig kolumn.
Han skrev att det avtal som USA skrivit under med den irakiska regeringen innebar en total triumf och att USA nu vunnit Irak en regional allierad.
Den totala segern med andra ord.[i]
Kolumnen föranledde en del tomma blickar från min sida. SOFA avtalet (Status of Forces Agreement) innebär rimligen raka motsatsen. Amerika kommer av allt att döma att få lov att dra sig ur Irak utan att kunna uppfylla några av ambitionerna från invasionen.[ii]
Antingen försöker karln förvandla natt till dag…
… eller….
…kanske…
…ja kanske det finns en tanke bakom trots allt.
Det kan tänkas att man från neokonservativt försöker bereda vägen för den stora republikanska dolkstötslegenden.
Vad menar jag nu?
Tja det måste erkännas att Bushepoken inte direkt kastar något positivt ljus över vare sig de neokonservativa eller republikanernas påstådda strategiska tankeförmåga. Det är pinsamt, snudd på olidligt för en grupp människor som trots allt betraktar sig som en skara utrikespolitiska genier.
Under sin sista tid valde George Bush att satsa alla resurser på sin såkallade Surge, tillströmning, troligen för att slippa behöva erkänna att alltsammans varit ett misslyckande.
I nästan alla tidskrifter och webbsajter som står de neokonservativa nära har det ständigt trummats för The Surge och hur den påstås ha vänt bladet, förvandlat nederlag till seger, varit ett genidrag, etc. etc.
Nu säger alltså Krauthammer att man står inför en slutlig seger.
General Ray Odierno. USA:s ÖB i Irak vars son har dödats i Irak.
Tänk om tanken är att kunna lägga skulden på Barack Obama för det slutliga nederlaget? I sinom tid kan man hamra in i den allmänna opinionen allt hela kriget var en gigantisk republikansk, konservativ och neokonservativ framgångssaga som skulle resulterat i en gigantisk geopolitisk vinst… om bara inte de där eländiga liberalerna tappat nerverna och dragit sig ur, kört kniven i ryggen på trupperna, förrått fosterlandet.
I princip samma nummer som de kreerade efter Vietnamkriget.
Ganska smart i så fall eller hur? Obama och Demokraterna kommer att få skulden för deras felräkningar och en ny republikansk och neokonservativ epok kan inledas.
Där kan också generalerna Petraeus och Odiernos propåer om att behålla trupperna i Irak spela in.
De borde båda veta att det helt enkelt inte går att genomföra. Den amerikanska armén håller på att slitas ut och läget i Afghanistan håller på att bli allt farligare. Det skulle tvinga Obama att avskeda general Petraeus och simsalabim så har det Republikanska partiet både en martyr och en prima presidentkandidat till 2012.
Tycker du det verkar spekulativt? General Petraeus har faktiskt släppt små antydningar om att han skulle kunna tänka tanken på sig själv i det Ovala rummet. När allt kommer omkring har amerika haft mer än sin beskärda del av generaler på presidentposten, från George Washington till Dwight Eisenhower. En irakisk tjänsteman frågade Petraeus på skämt om han tänkte ställa upp i presidentvalet 2008.
– Nej, det skulle vara för snart, blev svaret.[iii] _____________________
[i] ” Milestone in Baghdad” av Charles Krauthammer, I Washington Post, 5 december 2008.
[ii] Se ”Betydelsen av ett avtal” av.. hm, mig, i Vindskupan, 21 november 2008.
[iii] ”President Petraeus? Iraqi official recalls the day US general revealed ambition” av Patrick Cockburn, The Independendent, 13 september 2007.
From Kommer generalerna att göra revolt mot president Obama?, 2009/02/04 at 11:06 AM
[tags] USA, Irak, Kriget mot Terrorismen, Bagdad, Baghdad, David Petraeus, Ray Odierno,Charles Krauthammer,Patrick Cockburn, USA i Irak, USA in Afghanistan [/tags]
[print_link]
Trots allt tal om förändringar och “Change” så spelar Barack Obama ändå Michail Gorbatjov mot George Bushs Konstantin Tjernenko. Dvs han är en nydanare men endast inom den starkt normbundna konservativa amerikanska traditionen.
Leif Lewin har skrivit i DN om Obamas traditionellt amerikanska framtoning: Varning för Obamas omogna stormaktsdröm
Barack Obama står, som så många andra amerikanska politiker, för en religiös retorik som kan verka främmande. När han försvarar dödsstraffet ger han uttryck för värderingar som många finner ovärdiga. Hans protektionism är oroande. Hans stormaktsdrömmar verkar omogna. Vi bör vara vaksamma när det gäller hans planer för Afghanistan.
Vem kommer efter Obama? En möjlig kandidat är San Franciscos borgmästare Gavin Newsom som fyllda 41 har gjort sig känd som en förkämpe för att öppnare samhälle genom sitt stöd för könsneutrala äktenskap här i Kalifornien.
Skillnaden mellan Newsom och Obama kan ses i det faktum att Obama vägrade att låta sig fotograferas med Newsom för ett par år sedan just på grund av Newsoms stöd för könsneutrala äktenskap.
Newsom har en nästan europeisk framtoning och saknar t.ex. Obamas extremt kristna framtoning, Medan Obama knappast skulle kunna vara en svensk politiker, i så fall skulle han vara placerad längst ut på KD:s högerflygel så skulle Newsom enkelt kunna smälta in i svensk politik.
Gavin Newsom med sin filmstjärnefru Jennifer Siebel.
I det gamla USA skulle ett ställningstagande för könsneutrala äktenskap leda till en snabb politisk död men USA håller på att förändras och om åtta år kan Newsom mycket väl ha en chans på Vita Huset. Om han först kan bli Kaliforniens näste guvernör.
Jonathan Darman skriver om Gavin Newsom i Newsweek: Hoping That Left Is Right. Gavin Newsom, a vocal supporter of gay marriage, is betting his future on the fact that social attitudes are growing more liberal.
But Newsom hasn’t gotten any less ambitious. In the next six months, he is widely expected to announce a run for governor of California, replacing the term-limited Arnold Schwarzenegger in 2011. His advisers say his high visibility on gay marriage will be an asset in a Democratic primary where a large majority of voters opposed Proposition 8.
Should he win his party’s nomination, Newsom claims his stance on the issue will appeal even to voters who disagree with him. “They’ll know that what most politicians claim, I actually do,” Newsom tells NEWSWEEK. “I act on my principles, whether they’re popular or not.” He is a young-enough man to look at demographic data showing young voters are more likely to support gay marriage than their parents and grandparents, to envision a moment when his position on the issue is neither an asset nor a liability. He can imagine a moment when gay marriage is not an issue at all.
Gav for President om åtta år alltså.
[tags] Silicon Valley, Kalifornien, California, San Francisco, Gavin Newsom, Gav for Gov[/tags]
[print_link]
Kicka på bilden för att läsa en recension av Ayaan Hirsi Alis bok.
När jag kom hit till USA så kändes det naturligt att jag kontaktade kretsen kring Bill Buckley och högertidskriften National Review. Jag hade växt upp med de ryska dissidenterna och Buckley och Ronald Reagan var rättframt antikommunistisk på ett sätt som Olof Palme t.ex. aldrig kunde vara.
Det var först senare som jag kom underfund med att den amerikanska högerns antikommunism var baserad på ett religiöst och ofta katolskt fundament som jag själv aldrig kunde acceptera. För allt sitt prat om frihet så kunde den antikommunistiska amerikanska högern t.ex. inte ta avstånd från förtrycket av afroamerikanerna nere i sydstaterna eller från regimer som Pinochets i Chile. De ville inte ha ett öppet samhälle i Ryssland utan ett traditionellt katolskt. Min fiendes fiende var inte min vän.
Det är på samma sätt med två f.d muslimska kvinnor som mycket liknar varandra, Ayaan Hirsi Ali här i USA och Dilsa Demirbag-Sten i Sverige. De är födda med en månads mellanrum i slutet av 1969, Ayaan Hirsi Ali i Somalia och Dilsa Demirbag-Sten i Turkiska Kurdistan.
Dilsa Demirbag-Sten
Båda har gått över på högerkanten: Hirsi Ali i den neokonservativa tankesmedjan American Enterprise Institute och Demirbag-Sten i svenska Timbro där hon tillhör kretsen kring Johan Norberg och hans fru Sofia Nerbrand och i förlängningen Per Ahlmark.
Orsaken till att jag nämner det här är att jag via Jinges blogg ser att min gode vän eller i varje fall bloggarkollega Ali Esbati nu kritiserar Dilsa Demirbag-Sten i Aftonbladet för att hon seglar alltför nära invandringsfientliga kretsar i Sverige .
För min del visade det sig att en del i kretsen kring Bill Buckley som t.ex. James Burnham, var tidigare kommunister som hade funnit samma fundamentalistiska tro inom den katolska kyrkan.
Att just kvinnor som växer upp i muslimska länder och får chansen att flytta till ett öppen västerländskt samhälle bryter med sin tidigare lära är inte konstigt. Litet mer konstigt är kanske när de vänder 180 grader och omfamnar något som i fallet neokonservatismen, är en spegelbild av vad de ursprungligen tog avstånd ifrån.
Här tror jag att Halal TV har gjort en mycket bra insats i Sverige genom att sätta bild på något som många svenskar säkert finner hotande och skrämmande, nämligen muslimska kvinnor i Sverige.
Detta samtidigt som vi t.ex. inte har några problem med Carola eller fundamentalistiskt kristna kvinnor i Livets Ord som ju är “några av oss”
Frågan hur vi hanterar fundamentalistiska läror är djupt personlig. Dilsa Demirbag-Sten och Ayaan Hirsi Ali har gått en väg. Men faran är som Ali Esbati skriver i Aftonbladet att de lätt kan hamna i sällskap med människor som inte skiljer sig mycket från de fundamentalister de en gång bröt med.
[tags]Ali Esbati, Ayaan Hirsi Ali och Dilsa Demirbag-Sten, Halal TV, Muslimer i Sverige, Moslem women, Muslimska kvinnor[/tags]
[print_link]
En kall Decemberdag i Kalifornien. Mark Twain skulle känna igen den, han skrev en gång att han aldrig hade frusit så mycket som en sommardag i San Francisco.
Sitter och läser vad som måste vara Bill Buckleys sista bok, Flying High om Barry Goldwater, mannen som startade den högertrend som gav USA och världen Ronald Reagan, George Bush men också Carl Bildt, FRA-lagen, Fredrik Reinfeldt – och Carl Bildts förre svärfar Gösta Bohman, en nära samtida med Goldwater.
Goldwater och Bohman, det är konstigt att de inte har jämförts, för de är samtida och kommer från samma konservativa högertradition.
Gösta Bohman levde 1911 till 1997, Goldwater 1909 – 1998, närmare kan man knappast komma. Även om deras ideologier skilde sig åt så hade de mycket gemensamt, inte minst en kärlek till naturen. Goldwater föddes i Phoenix i Arizona där han levde större delen av sitt liv, en delstat känd för sin storstilade natur. Han var också generalmajor i reserven, litet högre än Bohman kom.
Efter att ha varit i det närmaste bortglömd blev Goldwater åter aktuell under Bush-åren som spirituell anfader till den allt mer extrema högerfalang som Bush och de neokonservativa representerade.
Det var i sitt tal där han accepterade den republikanska nomineringen som presidentkandidat i Cow Palace här i San Francisco 1964 som Barry Goldwater startade den högerrörelse som via Richard Nixon och Ronald Reagan skulle kulminera i den groteska George Bush.
Den bok som spöskrevs i Goldwaters namn The Conscience of a Conservative kom också att påverka bl.a. Ronald Reagan och står säkert många svenska Moderaters bokhyllor.
Buckleys bok om Goldwater är kort, 208 sidor med index, välskriven och mycket personlig, i högsta grad en vänbok. Den handlar om Buckleys många möten med den färgstarke Goldwater, bl.a. på sydpolen.
Goldwater var en man som representerade den extrema individualism som man ofta träffar på i västra USA. Men det fanns också en mörkare sida hos både Goldwater och den katolske Buckley som alltför länge stödde senator Joe McCarthys häxjakt på förmenta kommunister. Goldwater röstade också emot 1964 års medborgarrättslag som skulle ge alla amerikaner, oavsett hudfärg fulla medborgerliga rättigheter, trots att han hade röstat för liknande lagförslag både 1957 och 1960. Han sade sig vara beredd att sätta in taktiska atombomber för att skära av Ho Chih-min-stigen.
Goldwater framstår som en betydligt öppnare och mer frifräsande person än Bohman, även om båda på olika sätt kom att sätta sin stämpel på högerpolitiken i sina respektive länder.
Buckley beskriver hur han kommer resande till Goldwaters hem i Phoenix och har med sig den senare rätt kände författaren George Gilder som skall intervjua Buckley och som just har skrivit “The Party That Lost Its Head”, en mycket kritisk bok om Goldwaterextremismen.
När Gilder ber Goldwater att släppa av honom vid det hotell där han skall bo så erbjuder Goldwater honom omedelbart att bo hemma hos sig och när Buckley senare litet försiktigt förklarar för Goldwater vem Gilder är och vilken bok han har skrivit, en bok som Goldwater som sades aldrig ha läst en bok i sitt liv, aldrig hade hört talas om, så svarar Goldwater helt kort “han verkar trevlig” och så var det med det.
Under den extrempolitiska ytan var Goldwater inte bara en mycket charmig man han var också en inbiten kortvågsentusiast, storresenär och allmänt fascinerad av ny teknololgi. Till skillnad från John McCain, också han från Arizona, som inte ens vet hur man använder en dator.
Det vore onekligen intressant om någon tog sig tid att göra en mer djupgående jämförelse mellan svensk och amerikansk högerpolitik med utgångspunkt från just Bohman och Goldwater. En allt mer extrem Kristendom har alltid skilt den amerikanska högern medan motståndet mot arbetarklassen och speciellt fackföreningarna har förenat dom. Goldwater sade t.ex. att United Autoworkers, den stora fackföreingen i Detroit och dess chef Walter Reuther utgjorde ett större hot mot USA än Sovjetunionen och Sputnik. (Flying High, sid. 60). Ett uttalande som han senare skall ha ångrat.
Tragedin är väl att idag har den rörelse som Goldwater startade lett till vägs ände och en pånyttfödelse av den mer progressiva amerikanska traditionen under Obama.
I Sverige verkar högertsunamin ännu vara på gång med ett alltmer extremt avlyssningssamhälle, allt i frihetens namn.
Mikroblogga här. Vad gör du just nu? Läs fler inlägg om Högern
[tags] Goldwater, Göste Bohman, mark Twain, Carl Bildt, FRA, Ipred, Fredrik Reinfeldt, Högern i Sverige och USA[/tags]
Gunnar Maräng i yngre år.
När jag var liten och bodde på Luthagen i Uppsala så hade Gunnar Maräng redan hängmage. Och det var länge sedan dess.
Sedan fortsatta det av bara farten, semlor, spättekakor, bakelser, pommes frites, Gunnar Maräng hade en plan och han utförde den med grym beslutsamhet.
Från sin lilla etta i hörnet av Tegnèrgatan och Sibyllegatan var Gunnar Maräng fast besluten att bli världens fetaste man.
I början var det lätt. Han vann tävligen “Luthagens Fetaste Man” sponsrad av Veckojournalen och Findus tre år i rad och uppträdde i Hylands Hörna där han utan att hicka åt tre kg leverpastej på lika många minuter.
Han hade stambord på Günters och Landings konditorier i Uppsala. Han blev sponsrad av Landstinget och folk slogs om att få bli fotograferad tillsammans med Gunnar Maräng, Luthagens Fetaste Man.
Men sen gick något snett, ingen vet riktigt vad. Han var självklar att vinna prestigetiteln Sveriges Fetaste Man 1963, det fanns inga konkurrenter, men han slogs ut, det talades om mutor och skandal. Gunnar Maräng var inte fet nog!
Gunnar Marängs försök att bli den fetaste mannen någonsin att vinna Vasaloppet misslyckades katastrofalt 1965 när han vurpade på en Dalkulla i Månsbodarna och inte kunde komma upp.
I desperation försökte Gunnar Maräng sedan vinna titeln Mr. Fat i USA 1969 men den paranoida Nixon-regeringen vägrade honom turistvisum.
Men allteftersom tiden har gått har Gunnar Maräng återigen blivit ett av Uppsalas många folkkära original och idag på hans 90-årsdag finns det långtgående planer på att döpa om Sibyllegatan till Gunnar Marängs Gata.
Gunnar Marängs gata, ett bra monument över en av Uppsalas finaste och inte minst fetaste söner. Det låter fetbra tycker jag.
Mikroblogga här. Vad gör du just nu? Läs fler inlägg om Feta Människor
Senator Joe Biden
Två dagar innan det demokratiska konventet går av stapeln i Denver i Colorado så har alltså Barack Obama nu valt sin vicepresidentkandidat.
Ett defensivt och liket oinspirerat val som jag ser det men Obama har tappat rejält med mark mot McCain den sista månaden och allt fler väljare har accepterat McCains nidbild av Obama som en orutinerad politiker som helt saknar utrikespolitisk erfarenhet. Något som ju är precis lika sant om McCain.
Här är den svenska pressen om valet, notera ordet pratglad, det kommer att ge Obama stora problem framöver: SvD – Senaste nytt om Obama valde Joseph Biden :
Demokraterna presidentkandidat Barack Obama valde Delawaresenatorn Joseph “Joe” Biden som sin vicepresidentkandidat. Biden, 65, är en pratglad utrikespolitisk veteran som just återvänt…
Sydsvenskan – Senaste Nytt om Obama valde Joseph Biden:
Demokraterna presidentkandidat Barack Obama valde Delawaresenatorn Joseph “Joe” Biden som sin vicepresidentkandidat. Biden, 65, är en pratglad utrikespolitisk veteran som just återvänt från krisen i Georgien.
Adam Nagourney och Jeff Zeleny skriver i New York Times om Obamas val:Obama Chooses Biden as Running Mate – NYTimes.com
WASHINGTON ” Senator Barack Obama has chosen Senator Joseph R. Biden Jr. of Delaware to be his running mate, turning to a leading authority on foreign policy and a longtime Washington hand to fill out the Democratic ticket, Mr. Obama announced in text and e-mail messages early Saturday. Mr. Obama’s selection ended a two-month search that was conducted almost entirely in secret. It reflected a critical strategic choice by Mr. Obama: To go with a running mate who could reassure voters about gaps in his resume, rather than to pick someone who could deliver a state or reinforce Mr. Obama’s message of change.
Mr. Biden is the chairman of the Senate Foreign Relations Committee, and is familiar with foreign leaders and diplomats around the world.
Nu kommer de republikanska attackerna mot Biden.
Läs fler inlägg om Obama
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Independent Voters,John McCain, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana,Burbank Barack Obama 2008, White House[/tags]
Delawaresenatorn Joe Biden i en litet ovanlig vinkel.
Efter en dag fylld av rykten om vem som kommer att bli Barack Obamas vicepresidentkandidat så har vi just fått höra från två av de tre huvudkandidaterna, Indianasenatorn Evan Bay och Virginias Guvernör Governor Tim Kaine att de inte har fått klappen på axeln.
Det bör betyda att den 65:årige Delawaresenatorn och presidentkandidaten Joe Biden med stor säkerhet kommer att bli Barack Obamas vicepresidentkandidat.
Biden är ordförande i senatens viktiga Utrikesutskott men valet är ändå förvånande.
Biden saknar karisma, han pratar för mycket och har flera gånger tvingats be om ursäkt för oförsiktiga uttalanden och viktigast av allt, han kommer inte från en viktig delstat som Virgina.
Men jag tror ändå att jag förstår Obamas val. Obamas största svaghet, speciellt efter den ryska invasionen av Georgien, är att folk anser att han saknar utrikespolitisk erfarenhet. Det är för att täta det hålet som han tvingas välja Biden istället för den mer dynamiske Kaine som hade kunnat hjälpa honom vinna Virginia.
Jag tror dock att man får ta Bidens utrikespolitiska expertis med en viss nypa salt. Han har aldrig varit bosatt utomlands och talar inte vad jag vet något annat språk än engelska. Hans förmåga att se på omvärlden med annat än konventionella amerikanska ögon tror jag är starkt begränsad.
Rykten under fredagen att en kongressledamöt från Texas, Chet Edwards skulle vara en av toppkandidaterna är sannolikt inte sanna.
Vi får se på lördag morgon amerikansk tid. En intressant nyhet är att Obama först kommer att skicka ut namnet till sina anhängare i ett SMS och Twittermeddelande. Eftersom jag är med på Obamas lista så bör jag också få meddelandet då.
Som Peter Nicholas skriver i Los Angeles Times så har Obama lyckats bygga upp sen feberaktig pänningen kring vad som trots allt är en rätt obetydlig post och samtidigt samtidigt samlat in tiotusentals epostadresser och mobilnummer från alla som vill vara först om att få hans meddelande i morgon, lördag: VP nail-biter shows Obama’s skill at political theater
Senaste nytt är att Secret Service har skickat agenter till Bidens hem för att skydda honom, så det blir Biden.
Anne E. Kornblut, Michael D. Shear och Anita Kumar skriver om det i Washington Post: Va.’s Kaine Out of Obama VP Hunt
ABC News reported late Friday that the Secret Service has dispatched a protective detail to assume Biden’s immediate protection, a further indication that Obama is looking Biden’s way. Biden stayed out of public sight all day.
Läs fler inlägg om Obama
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Independent Voters,John McCain, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana,Burbank Barack Obama 2008, White House[/tags]
Klicka på bilden.
Jag har redan skrivit om den bjärta kontrasten mellan tantiga amerikanska politikerfruar och deras europeiska och kanske främst franska medsystrar: Carla Bruni eller varför är amerikanska politikers fruar så tantiga?
Nu har Sameer Reddy i Newsweek också upptäckt Carla Bruni, den franske presidentens fru och skriver i Newsweek om hur omöjligt det vore för en amerikansk president att ha en sådan fru.
Dagens högteknoligiska USA har aldrig kunnat skaka sig fri från den puratinism som drev hundratusentals kristna fundamentalister hit till USA på 1600 och 1700-talet.
Carla Bruni och prinsessan Diana skulle fortfarande vara helt omöjliga i USA och vem skulle kunna tänka sig president Bushs tantiga fru iförd en röd parisisk klänning på taket av Vita Huset? Eller en presidentfru som hade en egen musikkarriär och sjöng ekivoka sånger? Hon skulle spärras in på närmaste mentalsjukhus eller möjligtvis stenas till döds med biblar av den Kristna Högern.
Sameer Reddy skriver i Newsweek om How U.S. Political Wives Compare to Carla Bruni-Sarkozy | Newsweek Culture | Newsweek.com
On her new album, “Comme Si de Rien N’etait” (As if Nothing Had Happened), Bruni is in no danger of being compared to the virginal cartoon character.
She sings, presumably in reference to her husband, French President Nicholas Sarkozy, lyrics that would make Tammy Wynette blush if she were alive: “You need to understand, you are my lord, you are my love, you are my orgy.”
Her music has also referred to heroin and polyandry ”one can be reasonably sure that the only kind of cookies she might bake would have psychotropic qualities.
The Italian-born Bruni-Sarkozy, with her penchant for unforgettable metaphor, has been embraced by the notoriously nationalistic French, but in America, she never would have had a chance. Never mind her enthusiasm for group sex; she’s just too darn beautiful.
Nu finns det moderna kvinnor även i USA, som Jennifer Siebel som är nygift med Sam Franciscos borgmästare Gavin Newsom, men det är San Francisco som inte riktigt hör hemma i USA.
Men i resten av det politiska USA är den politiska moralen fortfarande skrämmande lik den i Iran och Saudi Arabien. En av de största amerikanska politiska frågorna är ju fortfarande om kvinnan skall ha rätt till arbort och ens till ppiller.
Om man tänker sig mardrömmen att John McCain skulle vinna presidentvalet och sedan komma på statsbesök till Frankrike. Vad skulle hans fru Cindy McCain ha för gemensamma samtalsämnen med Carla Bruini, eller med den ett år äldre Ségolène Royal? “Hur många länder har din man bombat?” Det skulle bli som när Nina Khrushchev träffade Jackie Kennedy.
Och med tanke på den nationella mediastorm som har brutit ut om John Edwards utomäktenskapliga affär för två år sedan så kommer vi antagligen att få vänta i åtskilliga århundraden innan USA kommer till rätta med kvinnas ställning i det amerikanska samhället. Edwards Admits to Extramarital Affair
Mer om USA-valet:
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Independent Voters,John McCain, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana,Burbank Barack Obama 2008, White House[/tags]
Jag växte upp med de ryska dissidenterna s.a.s. och blev djupt påverkad av dom. Jag har läst mycket av vad Alexandr Solzhenitsyn har skrivit – i original. Den av hans böcker som jag själv tycker bäst om och som jag har läst många gånger är Den Första Cirkeln.
Till skillnad från Fyodor Dostoevskys ryska som är busenkel och som man kan läsa som om det vore DN så är Solzhenitsyns oerhört knepig. Han använder sig av fånglägerslang och ofta rätt arkaisk ryska så även om man har ett bra lexikon så hittar man ofta inte orden.
Den som vill bekanta sig med honom idag bör absolut börja med den mästerliga Den Första Cirkeln och sedan läsa En dag i En dag i Ivan Denisovits liv.
När jag först kom hit till USA med mitt ryska intellektuella och emotionella bagage så var det lätt att falla för den antikommunistiska kretsen kring Bill Buckley och National Review för att inte tala om vad som skulle komma att bli den Kristna Högern.
Även om Ronald Reagan hjälpte till att få Irina Ratushinskaya, som bl.a. skrev Grå är Hoppets Färg, friad, säkert utan att ha minsta aning om vem hon var, det är tvivelaktigt om Reagan någonsin läste en bok i sitt liv, så skulle de amerikanska antikommunisterna visa sig vara nästan lika dogmatiska och odemokratiska som de sovjetiska kommunisterna. Även om de då ännu inte hade hunnit bli lika våldsamma.
Och helt ointresserade av Ryssland utom som en bricka i det strategiska spelet mellan USA och USSR.
Trots att de stödde de ryska dissidenterna så engagerade de sig t.ex. inte mot förtrycket av USA:s afroamerikanska befolkning och deras politik lade grundvalarna till ett hänsynslöst angrepp på det öppna liberala USA och till George Bushs och de neokonservativas brutala politik ett par decennier senare.
Michael T. Kaufman skriver Alexandr Solzhenitsyns runa i New York Times: Solzhenitsyn, Literary Giant Who Defied Soviets, Dies at 89 – Obituary (Obit) – NYTimes.com
Aleksandr Solzhenitsyn, whose stubborn, lonely and combative literary struggles gained the force of prophecy as he revealed the heavy afflictions of Soviet Communism in some of the most powerful works of the 20th century, died late on Sunday at the age of 89 in Moscow.
… Mr. Solzhenitsyn had been an obscure, middle-aged, unpublished high school science teacher in a provincial Russian town when he burst onto the literary stage in 1962 with ‘A Day in the Life of Ivan Denisovich.
The book, a mold-breaking novel about a prison camp inmate, was a sensation. Suddenly he was being compared to giants of Russian literature like Tolstoy, Dostoyevski and Chekhov.
Over the next five decades, Mr. Solzhenitsyn’s fame spread throughout the world as he drew upon his experiences of totalitarian duress to write evocative novels like ‘The First Circle and ‘The Cancer Ward and historical works like ‘The Gulag Archipelago.
Idag måste USA brottas med Abu Ghuraib, Guantanamo, tortyr, utländska krig och massavlyssning. Saker som jag i min ungdomliga idealism aldrig kunde ana skulle komma att växa fram från den som det verkade frihetsälskande amerikanska antikommunismen.
Men ingen kan ta ifrån Alexander Solzhenitsyn och de ryska dissidenterna deras oerhörda mod och deras rörande frihetsepos. Att det samhälle som Solzhenitsyn eftersträvade inte heller var liberalt och öppet visar väl bara att han var en superb profet men inte en samhällsbyggare. Vilket sannerligen inte var dumt som det var.
Det är något som behövs inte bara i USA utan också i dagens FRA-Sverige.
Pravda har en runa över mannen som blev en av Rysslands stora författare.
[tags] Böcker, Böcker i USA, USA-böcker, Book reviews [/tags]Mer om böcker: London Review of Books, New York Times Book Review, New York Review of Books[tags] Solzhenitsyn,
[/tags]
Amerikanska politikerfruar skall för det allra mesta vara tysta tanter som står i bakgrunden och ler.
Eller också kanske de besöker skolor i gåriktiga skor och läser högt för barnen. George Bush d.ä.:s lätt förvirrade fru Barbara påminde mest om Nikita Chrusjtjovs fru Nina. Ronald Reagans kommunicerade med andar och vad Richard Nixons fru olyckliga fru Pat sysslade med tror jag inte det är någon som vet.
John McCains fru Cindy framstår, precis som hennes man, som en 50:tals kreation.
Carla Bruni
Det här gäller inte bara politikerfruar. När Hillary Clinton ställde upp i presidentvalet var det endast i byxor för att visa hur maskulin och redo att bli “överbefälhavare” hon egentligen var.
Att en presidentkandidat kan vara både kvinna , modemedveten och auktoritär som Segolene Royal tror jag inte någon i USA skulle förstå.
Skulle en amerikansk president kunna ha en fru som den franske presidentens fru Carla Bruni, en självständig kvinna som inte ens lär vara fransk medborgare. En kvinna som komponerar och sjunger poplåtar om sex och droger och som är mäkta populär i Frankrike, trots eller kanske på grund av de nakenbilder på henne som finns på Webben?
Nakenbilder på president Bushs fru Laura, själva tanken skulle få de flesta amerikaner att sätta i vrångstrupen.
Det amerikanska samhället ligger säger 50 år eller mer efter det Europeiska, och ingenting illustrerar det bättre än just de tantiga politikerfruarna.
Carla Bruni
Independent har en osignerad artikel om Frankrikes presidentfru Carla Bruni Call me Jackie… OK Carla – but does that make Sarko the new JFK?
for an exclusive photo shoot by Annie Leibovitz forVanity Fair magazine, which hits the stands on 1 August, Carla Bruni-Sarkozy climbs onto the roof of the Elysée Palace in a stunning, blood-red, strapless dress. She is portrayed, beautiful as ever, her hair trailing in the Paris breeze, the Eiffel Tower in the distance, sauntering sexily down the stepped roof of the palace as if she were on the catwalk, or the stage at a pop concert. Tante (Aunt) Yvonne de Gaulle, it is fair to assume, rarely climbed onto the roof of the Elysée Palace. It is doubtful too that she ever wore a blood-red, strapless dress.
Carla Bruni-Sarkozy continues to take French public life into startlingly new territory – some might say alarmingly new. Her third folk-pop album, now in its third week at the top of the French charts, contains explicit references to sex and drugs of a kind which would have been banned in France two decades ago. This summer, the words of “Tu es ma came” (You are my dope) can be heard on every beach and in every camping site and traffic jam in France – sung by the President’s wife.
Visst, det finns undantag, San Francisco-borgmästaren Gavin Newsoms fru Jennifer Siebel och Barack Obamas fru Michelle kunde nästan vare Europeer. Men på det stora hela, och på riksplanet så är USA fortfarande ett 1950-talssamhälle, i alla fall vad beträffar president- och politikerfruarna.
Läs fler inlägg om Kvinnor
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Independent Voters,John McCain, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana,Burbank Barack Obama 2008, White House, Carla Bruni[/tags]
San Franciscos borgmästare Gavin Newsom och hans brud Jennifer Siebel.
San Franciscos 40:årige borgmästare Gavin Newsom har just gift sig med sin flickvän en rätt okända 33:åriga Hollywoodskådespelerskan Jennifer Siebel.
Det här är Newsoms andra äktenskap men trots det och trots att Newsom, som har basat över San Francisco sedan 2004, hade en del mindre problem för ett tag sedan är han fortfarande omåttligt populär.
Han har infört allmän sjukförsäkring och blev rikskänd för sin kamp för könsneutrala äktenskap för fyra år sedan.
Villie Brown skriver i San Francisco Chronicle om Gavin Newsoms och Jennifer Siebels societetsbröllop i Montana: Bitterroot’s sweet with S.F.’s cowboy mayor, bride
Newsom och Siebel i årets Prideparad i San Francisco
I’m up here in Montana’s Bitterroot Valley at the family ranch of Gavin Newsom’s new bride, Jennifer Siebel. The place has to be at least six times bigger than Golden Gate Park and just as beautiful in its own way.
It’s a working horse ranch, but the accommodations are cleaner than most airports. The place is located about two hours outside of Missoula, Mont., where a bunch of us flew in Wednesday for the Saturday night wedding. The group I came with flew in on one of Google’s
Newsom väntas ställa upp i det kaliforniska guvernörsvalet år 2010 och hade kunnat spela en viktig roll i Barack Obamas presidentkampanj. Men när Obama vägrade att bli fotograferad tillsammans med Newsom just på grund av hans stöd för könsneutrala äktenskap så stödde Newsom istället Hillary Clinton. F.ö. precis som en annan viktig Kalifornisk lokalpolitiker: Los Angeles borgmästare Antonio Villaraigosa.
Bland bröllopsgästerna märktes Sergei Brin och Larry Page från Google, Representanthusets ordförande Nancy Pelosi och en stor del av San Franciscosocieten.
Vi kommer med stor säkerhet att höra mer om både Gavin Newsom och Antonio Villaraigosa i framtiden.
Läs fler inlägg om San Francisco
[tags] San Francisco, Kalifornien, California, San Franciscobukten, Market Street, Gavin Newsom[/tags]
Att president Bush inte tycker om Barack Obama och kommer att göra allt han överhuvudtaget kan för att förhindra att denne blir USA:s näste president är något han redan har gjort klart, men att Tysklands Angela Merkel skulle gå på Bushs linje och försöka stoppa Obama från att tala framför Barndenburger Tor i Berlin är minst sagt förvånansvärt.
Det är inte speciellt smart att stöta sig med kommande amerikanska presidenter, men Merkel är tydligen så rädd för Bush att hon inte vågar annat än att lyda fogsamt lyda honom, eller också tycker hon helt enkelt inte om Obama.
Angela Merkel, George Bush och McCains bästa vän?
Tony Paterson och Leonard Doyle skriver i Independent om Angela Merkels oförklarliga motstånd mot Barack Obamas önskan att hålla ett tal vid Brandenburger Tor: Bush blamed for Merkel opposition to Brandenburg date for Obama
Ms Merkel managed to divide German political opinion earlier this week after she expressed strong reservations about Mr Obama’s plans.
However, evidence emerged yesterday which suggested that Ms Merkel could have been pressured into objecting to Mr Obama’s plans by the Bush administration. A report in Germany’s conservative Frankfurter Allgemeine Zeitung newspaper said that one of Ms Merkel’s top advisers had been criticised by a member of the Bush team over the planned Obama visit during the G8 summit in Japan.
“Christoph Heusen, the Chancellor’s foreign policy spokesman, was approached by an adviser from the Bush team and ticked off about Obama’s plans,” the paper wrote. Ms Merkel’s government refused to comment on the allegations yesterday, but opposition politicians went on the offensive. Klaus Wowereit, Berlin’s governing Social Democrat mayor, who favours an Obama speech at the gate, warned: “Ms Merkel must be careful not to let herself be used as a pawn. It might be that she received directions from President Bush in Japan.”
Der Spiegel skriver givetvis också om det nya slaget om Brandenburger Tor: Union streitet über Obama-Auftritt
Det här är ju oerhört oprofessionellt och väldigt klumpigt av Angela Merkel som inte ens är den som bestämmer över vem som får och inte får tala i Berlin. Det beslutat fattas av lokalregeringen där.
Men det verkar onekligen som om Jürgen Trittin, de Grönas vice partiledare har rätt när han säger att Merkel agerar för att stödja Bush och John McCain, vars krigiska politik hon tydligen föredrar.
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Independent Voters,John McCain, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana, Barack Obama 2008, White House[/tags][tags]
Martha Nussbaum filosoferar
Jaj måste erkänna att jag gnuggar mig i ögonen och blir lätt chockad när jag slår upp DN nu på morgonen och hittar Ulrika Kärnborgs intervju med en av USA:s mest kända filosofer, Martha Nussbaum på Sverigebesök.
Har jag hamnat fel, nej tydligen inte, den vanligtvis så filmstjärne- och kändisfixerade svenska pressen har, kanske på grund av nyhetstorkan nu under sommaren, ovanligt nog släppt in en artikel om en synnerligen viktig men knappast Hollywood-glamorös medelålders amerikansk dam som alla USA-intresserade bör läsa och känna till.
Martha Nussbaum är som sagt en av USA:s mest kända filosofer, med fokus på klassisk filosofi, speciellt Aristotle. Hon är Ernst Freund Distinguished Service Professor of Law and Ethics vid University of Chicago och hon har också ett djupt intresse för den indiska civilisationen.
Det sistnämnda som gör henne unik bland amerikanska filosofer och det är kanske mest den indiska vinkeln som gör henne speciellt intressant i dagens globaliserade värld.
Ulrika Kärnborg i DN har intervjuat Martha Nussbaum på Sverigebesök Den passionerade filosofen
I motsats till många utilitarister och liberaler brukar Nussbaum hävda att “funktionerna” är lika viktiga, eller viktigare, indikationer på välstånd än ekonomisk tillväxt.
Sett från ett svenskt perspektiv verkar det föga radikalt. Till skillnad från svenska socialdemokrater nämner Nussbaum sällan arbete och skulle aldrig tala om rätten till arbete som en självklarhet. Men i det amerikanska sammanhang där hon lever och verkar anses Nussbaum stå en bra bit ut på vänsterkanten, dock alltid med liberala förtecken. …
Och frågan om hon möjligtvis hoppas på Barack Obama som USA:s nästa president besvarar hon med ett hest och brakande ja: – Åh, vi går på samma gym och brukar jogga tillsammans. Han var min kollega på Harvard, som du kanske vet. Och jag brukade skryta om honom långt innan han blev någon. Ja, nu känner folk förstås till vem han är.
Som alla forskare håller Amerikanska filosofer vanligtvis en högre profil än sina svenska kollegor. Torbjörn Tännsjö och lärdomshistorikern Sven-Eric Liedman är undantagen.
Filosoferna på Berkeleyuniversitetet har utmärkt sig som USA:s och världens filosofiska medvetande och jag har själv läst och påverkats av bl.a. Paul Feyerabend som jag rekommenderar för alla som vill läsa något mer än ännu en bloddrypande deckar i hängmattan nu på sommaren.
Filosofi och filosofer fortsätter att vara oerhört viktiga i ett Sverige där hela Alliansen utan att tänka en enda tanke röstar fram den integritetskränkande FRA-lagen. Att tanka fritt är stort, att tänka rätt är större som det står ovanför entrèn till Uppsala universitets aula, eller kanske ett mer passande citat i FRA-stridens Sverige, från Exodus 23:2 Thou shalt not follow the multitude to do evil.
Nussbaum har bl.a. skrivit The Fragility of Goodness, Frontiers of Justice och nu senast Liberty of Conscience: In Defense of America’s Tradition of Religious Equality.
Läs fler inlägg om Filosofi
[tags]Filosofi i USA, Martha Nussbaum, Chicago, Barack Obama, Filosofi, Aristotle[/tags]