Klicka på boken.
Svenska politiker skiljer sig från sina amerikanska kollegor såtillvida att de för det allra mesta är helt helt otänkande får som följer partilinjen utan något eget personligt engagement.
FP:S Camilla Lindberg var t.ex. den enda av Alliansens alla riksdagsmän som inte lydigt röstade för att införa massavlyssning i Sverige nyligen.
Dennis Kucinich med fru Elizabeth Kucinich
Det finns lydiga får även i kongressen här i USA, men eftersom USA till skillnad från Sverige är ett utpräglat gräsrotssamhälle så finns det också politiker som faktiskt tänker själva.
En sådan politker är den progressive kongressledamoten från Cleveland i Ohio Dennis Kucinich som nu gör något så ovanligt som att försöka ställa president Bush inför riksrätt.
Kucinich som växte upp i en fattig katolsk familj med sju barn i Cleveland i Ohio brukar ställa upp i presidentvalen mest för att ge demokratiska väljare ett alternativ från de förutsägbara demokratiska och republikanska presidentkandidaterna.
Det är ett namn man bör känna till och hans bok The Courage To Survive som handlar om Kucinichs uppväxt i Cleveland på 1950-talet under mycket svåra förhållanden är definitivt värd att läsa för alla som vill få en personlig inblick i hur det ofta hårda livet här i landet formar människor.
Den som är intresserad av Kucinich politiska åsikter bör läsa hans A Prayer for America.
Kucinichs bok är en tidsbild av hur det var att växa upp i det Ohio som idag är en del av det konservativa och förbittrade rostbältet i Mellanvästern.
Den är djupt gripande även om den inte är lika poetisk som Kan man sakna Krylbo? Melissa Holbrook Pierson: Din barndoms stad finns inte kvar, som också den handlar om att växa upp i just Ohio där jag själv har tillbringat två somrar i min ungdom..
Så här skriver Kucinich om hur hans farbror Lenny en gång gav honom några små trummor att leka med. Kucinich som inte hade många leksaker älskade de där trummorna och spelade dom så ofta han kunde. Hans släktingar sade att den lille pojken skulle bli lika stor som trummisen Gene Krupa.
God, then I was going to be a drummer. I began practicing every night upstairs at 1377 E. 30th street. I must have played too late one night. Dad came from his bedroom shouting “Jesus Christ what is this, World War Two. Jesus Christ I fight the war and I come home to this noise!?”
But dad I am going to be another Gene Krupa, Uncle Lenny said so.
Hey piss on Gene Krupa, piss on Uncle Lenny”, he said, he took the drumsticks from me. When the hell am I going to get some sleep. I have to go to work in the morning, Gene Krupa, my ass”.
Later that week, Mom gave the drums back to uncle Lenny..” (sid 23-24)
Det här är som levande, personlig bok som, det är viktigt att påpeka idanens medievärld, faktiskt är skriven av Kucinich själv. EWtt exempelt på hur brokigt det amerikanska samhället faktiskt ännu är trots George Bush och republikanernas försök att göra om det till ett västerländskt Iran.
En viktig och högst levande beskrivning av livet i det amerikanska rostbältet i Mellanvästern är Richard Longworths Caught in the Middle.
Den som är intresserad av Kucinich bör kolla The Green Party, det amerikanska parti som är mest Europeiskt.
Frågan idag är hur och ens om det amerikanska rostbältet kommer att förnyas och införlivas i det amerikanska IT- och bioteknologiska samhälle som växer fram på väst- och östkusten. Hur lång tid kommer det att ta och kommer den intensiva religiositeten att svalna allteftersom människorna där får bättre tillgång till högre utbildning?
Vi vet inte men den utvecklingen, hur den nu går, kommer att hjälpa till att definiera framtidens USA.
Läs fler inlägg om Progressiv
[tags]Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, The Courage To Survive, Dennis Kucinich [/tags]
Visan om Frihetskämpen Fräcke Fredrik.
Via Jinges blogg FRA framgång för – Piratpartiet ser jag att Fredrik Federley, den svenska politikens egen mediesensation nu har öppnat en ny front i svensk politik.
Som vi alla säkert minns så är Federley mästare på att förvandla svensk och utländsk politik till små jippon med sig själv som huvudfigur.
Vaddå era jävla skitjävlar?
Han skickar pengar till den Israeliska armèn så att man skall bomba Beirut bättre, han köper sin egen salladsbar som snabbt går i konkurs och som liberal frihetsälskare vill han stoppa, nej rösta igenom, nej stoppa, nej rösta igenom FRA-lagen. Miljoner svenskar sitter gastkramade framför Federleys blogg, hur kommer han att rösta?
Nu har Federley platsat i nyheterna igen, hur gör han, har han sin egen PR-konsult? David Nannini Nilsson skriver Aftonbladet om Federleys nya PR-grej, att säga fula ord: ”Nu städar vi ut lite luder”
”Ja fy fan. Nu tar vi nya tag och städar ur lite luder ur garderoben.”
Är formuleringen okej för en riksdagsman tillika offentlig person? Aftonbladet.se ringde Fredrick Federley för att få hans syn på saken.
– Alltför många har råkat ut för otrohetsaffärer och så vidare. Jag tror inte man behöver namnge folk men man behöver få ut sin frustration någonstans, säger han.
Hade du några betänksamheter kring ordvalet?
– Nej inte just då, jag skrev i affekt och var fly förbannad. Jag kan komma på 150 000 tillfällen då jag använt mycket grövre ord än så.
Det mest bisarra är att Federley tydligen håller räkning på alla gånger han säger fula ord. Och när han talar om fula ord så är det tydligen MYCKET FULA ORD.
Låt oss se, fyllda 30, enligt Wikipedian, så har han redan sagt 150 000 fula ord. Som han minns. Antagligen har han en liten bok som gör en anteckning varenda gång han säger ett nytt fult ord.
Eländet är alltså 30 år. Om vi antar att han började köra med fula ord som tioåring så har han sagt 150 000 ord på 7 300 dagar.
Det betyder att han säger 20.5 fula ord per dag. Men vänta, med det perfekta minne han har så kan han komma ihåg 150 000 TILLFÄLLEN då han har använt “mycket grova ord”. Dvs det handlar inte om individuella ord utan om tillfällen när han förlorat fattningen och sagt eller kanske mer sannolikt vrålat hela ramsor med fula ord.
Eftersom han tydligen har lika kort stubin som John McCain här i USA så låt oss anta att han vräker ur sig omkring 10 fula ord i minuten och att varje attack varar i tio minuter. Det skulle betyda att Federley har stått för flera miljoner fula ord under de senaste tjugo åren.
Jag undrar om det var därför hans salladsbar gick bankrutt: “vad fan djävlar skitjävlar skall du ha för nån djävla skitsallad din djävla skitjävel?”
Och det var bara ingressen eftersom det här som Federley själv säger handlar om “mycket grova ord”. Undrar vilka.
Det kanske är enda sättet att rädda svenska språket, att lägga till så många nya svenska svärord som möjligt, eller vem vet, kanske Fräcke Fredrik svär på engelska?
Läs fler inlägg om Federley
[tags]Politik i Sverige, Fredrik Federley, FRA, FRA-lagen, Piratpartiet, Centern, Maud Olofsson[/tags]
Robert Morse, Brotherhood of Man från filmen How to Succeed in Business
Efter den demokratiska kompromissen i Washington tidigare idag lördag så kanske sången ovan passar in.
Jag tror faktiskt att om Obama bara kan bli kvitt den allt tröttsammare Clinton så kommer han lätt att besegra den åldrige krigshästen McCain och förena USA på ett sätt som det inte har varit förenat på mycket länge.
Egentligen inte sedan den radikala högern växte fram med Goldwater på 1960-talet, senare följd av Ronald Reagan. Nu befinner sig den radikala högern på defensiven och t.o.m. den fanatiska Kristna Högern håller på att genomgå en generationsförändring.
Bloks poem Natt, gata, lampa, apotek på en vägg i Leiden.
Om ett år kommer vi alla att undra varför George Bush, Dick Cheney och Condi Rice och de andra i skräckkabinettet inte slutade sina groteska karriärer i fängelse.
Из-под глыб, från under ruinerna var titeln på en samlingsbok som utgavs i Paris av ryska dissidenter 1974 och som finns på nätet på länken ovan.
Det börjar även spira under ruinerna efter den brutala Bush-eran här i USA.
Nu får vi bara hoppas att Bush och hans anhängare snart ställs inför rätta för förbrytelser mot mänskligheten.
Nog bloggat idag. Nu skall jag ringa mina barn och sedan läsa den mästerlige ryske poeten Александр Блок som var samtida med vår egen Edith Södergran. Dom föddes f.ö. båda i St. Petersburg, Blok 1880 och Södergran 1892.
Jag fick tag på hans samlade verk på en bokrea i Cupertino för en vecka sedan. Ett rent fynd.
Här är ett av hans mest berömda poem, från 1903:
Alexandr Blok.
The girl was singing in a church choir, About the weary abroad, far away, About the ships in the sea, so dire,
And those who’d forgotten their happy day.
So sweet was her voice flying up into highness, With shimmering beam on her shoulder of white, And every one listened watching from darkness,
The way the white garment was singing in light.
And every one thought that the joy was there, That the ships were all in a quiet bay, And the weary people abroad, full of care,
Were now all blessed with a happy day.
The voice was sweet, and the beam was shining, And only up there at the royal rack, A child, conversant with secret, was crying,
That nobody, really, would ever come back.
Kanske Alexandr Bloks berömda poem De Tolv kan tjäna som en allegori på Bush-åren och den militanta Kristna Högern, inte helt olika de sovjetiska Bolshevikerna:
Our sons have gone to serve the Reds to serve the Reds
to risk their heads!
O bitter,bitter pain, Sweet living! A torn overcoat
an Austrian gun!
… -To get the bourgeosie We’ll start a fire a worldwide fire, and drench it in blood-
The good Lord bless us!
Det kunde lika gärna ha skrivit om de militanta Neokonservativa i George Bushs USA.
God natt!
Läs fler inlägg om Demokraterna
[tags]Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, How to succeed in Business, Alexander Blok, Edith Södergran[/tags]
Clintons kampanjchef Maggie Williams.
Efter kompromissen i Washington tidigare idag, där Obama gav Clinton fler delegater i Michigan än han behövde, så hotar nu Maggie Williams, Clintons kampanjchef med att överklaga kompromissen och föra Clintons valkampanj hela vägen till konventet i Denver:
Decision on Florida and Michigan
Today’s results are a victory for the people of Florida who will have a voice in selecting our Party’s nominee and will see its delegates seated at our party’s convention.
The decision by the Rules and Bylaws Committee honors the votes that were cast by the people of Florida and allocates the delegates accordingly.
We strongly object to the Committee’s decision to undercut its own rules in seating Michigan’s delegates without reflecting the votes of the people of Michigan.
The Committee awarded to Senator Obama not only the delegates won by Uncommitted, but four of the delegates won by Senator Clinton. This decision violates the bedrock principles of our democracy and our Party.
We reserve the right to challenge this decision before the Credentials Committee and appeal for a fair allocation of Michigan’s delegates that actually reflect the votes as they were cast.
Det återstår att se om Clinton verkligen vågar gå till krig mot det parti som fram till lördagen var hennes och Bills men som idag är Barack Obamas.
Det är mycket oroväckande att hon inte som Obama accepterar kompromissen men samtidigt är det litet för tidigt att klart veta om hon kommer att försöka splittra det demokratiska partiet enbart i syfte att försöka förhindra att Obama kan besegra John McCain.
Vi kommer att veta mer på onsdag, dagen efter det sista primärvalet. Skulle jag gissa så tror jag att hon kommer att fortsätta på ett eller annat sätt.
Läs fler inlägg om Obama
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Hillary Clinton Polls, Independent Voters, Indiana Polls,Indiana Primary, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana, Barack Obama 2008, White House[/tags]
Det är bara några timmar kvar till den stora bärsärkargången mellan Hillary Clinton och Barack Obama i Washington på lördan.
Hillary Clinton lovar demonstrationer utanför det hotell i Washington där den demokratiska regelkommiten kommer att mötas.
Allt fler indicier visar att Clinton inte har några som helst avsikter att avsluta sin valkampanj under de närmaste dagarna.
Istället är det mest troliga att hon nu kommer med den brända jordens taktik för att med alla till buds stående medel förhindra att Barack Obama väljs till demokraternas presidentkandidat.
Vi kommer att veta betydligt mer om 24 timmar, men klart är att Nancy Pelosi, Representanthusets ordförande nu framstår som den enda politiker som kan stoppa paret Clinton från att bränna ner det demokratiska partiet till grunden om de inte får som de vill.
Carla Marinucci skriver i San Francisco Chronicle om hotet från Hillary Clinton och hennes fanatiska anhängare: Clinton’s Last Stand; Challenges for Obama, McCain
Ge järnet Nancy!
Pelosi directly responded to Clinton supporters who have vowed to take the New York senator’s fight to the floor of the convention, which the speaker chairs. “I admire the enthusiasm of those who want to take this to the limit,” Pelosi said. “But it will harm our party’s chances to win in November. Their enthusiasm is wonderful … but it’s a luxury I can’t afford.”
Pelosi stressed again that “a June timetable is one that we (party leaders) all share” to resolve the issue of seating delegates from Florida and Michigan.
Nancy Pelosi från San Francisco och Representanthusets första kvinnliga ordförande. Om någon kan stoppa Hillary Clinton så är det Nancy Pelosi.
Orsaken är att hon kontrollerar de demokratiska medlemmarna i Representanthuset på samma sätt som Harry Reid basar över medlemmarna i Senaten och om de inte lyder Nancy så skulle det betyda att Hillary Clinton och hennes supportrar med berått mod har startat ett uppror mot den demokratiska ledningen. Och det skulle betyda ett politiskt inbördeskrig inom det demokratiska partiet.
Det är som en grupp asfulla och tungt beväpnade vikingar som går bärsärkargång mot varandra.
Ett passande slut på paret Clintons presidentkampanj.
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Hillary Clinton Polls, Independent Voters, Indiana Polls,Indiana Primary, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana, Barack Obama 2008, White House[/tags]
En modern Djingis khan, fast utan skägg.
Nu på lördag samlas den demokratiska Rules and Bylaws Committee i Washington för att avgöra frågan om hur man skall behandla delegaterna från de regelstridiga primärvalen i Michigan och Florida.
Hillary Clinton vill räkna sig till godo rösterna och delegaterna från Michigan, där Obama inte ens ställde upp, och Florida, för att sedan kunna säga att hon har vunnit flest röster (det är delegater on inte röster som räknas) och på det sättet fortsätta sin valkampanj till partikonventet i Denver i slutet av Augusti i hopp om att kunna besegra Obama under själva kontentet och, bör vi tillägga, orsaka honom så stor skada att John McCain vinner presidentvalet och ger Clinton en chans att komma igen om fyra år och samtidigt behålla makten över det demokratiska partiet.
Men det verkar inte som om Clinton kommer att få det som hon vill, trots att hon har bett sina anhängare demonstrera utanför mötet på lördan i ett desperat försök om att pressa delegaterna att ge vika för hennes krav.
Julie Bosman skriver i New York Times om Clintons planerade demonstrationer utanför mötet: Protests Planned for Rules Committee Meeting
Supporters of Senator Hillary Rodham Clinton are organizing to march and then gather on the street outside the panel’s meeting, scheduled for Saturday morning at a hotel in Northwest Washington.
“They’re coming up on buses, they’re taking the train, they’re Metro-ing, they’re coming up with friends,” said Allida Black, a professor at George Washington University and an event organizer. “We’re trying to flood it.”
Katharine Q. Seelye skriver i New York Times om hur det antagligen kommer att gå i lördagens storkrig i Washington: Florida and Michigan May See Delegates Halved
An analysis by lawyers for the Democratic Party says party rules call for Florida and Michigan to lose at least half their delegate strength at the party’s convention in August, an outcome that could close off Senator Hillary Rodham Clinton’s last opportunity to cut significantly into Senator Barack Obama’s lead in delegates.
The legal analysis, sent late Tuesday to the party’s rules committee, is expected to guide a meeting this weekend where the committee will try to settle one of the most contentious issues remaining in the Democratic presidential race: what to do with delegates from Florida and Michigan, which violated party rules by moving up their primaries ahead of Feb. 5.
Mrs. Clinton had hoped for the full Florida and Michigan delegations to be seated, and for their votes to be apportioned according to the results in their primaries, which she won. But the lawyers’ analysis said that as punishment for the primaries’ being held early, party rules allowed the states nothing more than that their delegations be cut in half, or that the full delegations be seated with each delegate getting only half a vote.
Det här är utomordentligt farligt för Obama för det betyder att Clinton antagligen kommer att överklaga beslutet till nästa instans, den demokratiska kreditivkommittèn som inte möts förrän i Juli eller t.o.m. kanske i Augusti, och sedan därifrån till konventet i slutet av Augusti.
Jag har väldigt svårt att se Clinton ge upp när hon har kommit så här långt. Hon har ingenting att gå tillbaks till, som Jay Newton-Small skriver i Time Magazine：Can Hillary Readjust to the Senate? där hon bara kommer att bli en av 100 senatorer utan speciell status och vi vet att hennes anhängare gör allt för att finansiera hennes fortsatta valkampanj, som Carla Marinucci skriver i San Francisco Chronicle:Clinton gets deep-pockets boost from loyalists
Susie Tompkins Buell, a longtime friend of Clinton’s and – along with her husband, Mark Buell – one of the country’s most generous Democratic donors, is one of the forces behind the WomenCount political action committee.
Since its formation earlier this month, the group has spent at least $140,000 to publish full-page ads in newspapers around the country in support of Clinton, according to the organization’s papers on file with the Federal Elections Commission.
The committee’s ads, headlined “Not So Fast,” urge that the votes of women – who make up 51 percent of the American electorate – be fully counted in the 2008 presidential election.
Det mest troliga som det ser ut just nu att Clinton överklagar till kreditivkommittèn i Juli. Frågan är då om demokraterna kan tvinga henne att ge upp utan att samtidigt göra hennes anhängare fly förbannade.
Det faktum att Obama kommer att ha vunnit nog med delegater för att kunna utropa sig till segrare nästa vecka betyder ingenting om inte Clinton samtidigt ger upp.
Jag misstänker att hennes egentliga mål helt enkelt är att göra allt hon kan för att förhindra att Obama vinner mot mcCain utan att göra det alltför uppenbart att det är det hon är efter.
Vi får se. Om hon har gett upp om en vecka så har jag fel. Men jag tvivlar på det.
Den här bärsärkargången kan komma att vara i ytterligare tre månader!
Läs fler inlägg om Clinton
tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Hillary Clinton Polls, Independent Voters, Indiana Polls,Indiana Primary, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana, Barack Obama 2008, White House[/tags]
President Bushs nuvarande pressekreretare Dana Perino
Scott McClellan, President Bushs f.d. pressekreterare har skakat om rejält i Washington med sin tuffa kritik mot Bush och hans närmaste män som Karl Rove i boken: What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception
Boken är på allas läppar nu på onsdagen här i USA och vi kan vänta oss att intresset bara kommer att stegras på måndag när boken släpps.
Precis som Hillary Clinton så sätter George Bush ett mycket stort värde på personli lojalitet och Texasbon Scott McClellan var en av de allra trognaste av Bushs medarbetare.
Att han nu har valt att kritisera Bush och att göra det så öppet och så hårt kommer inte bara att skada det lilla anseende som Bush har kvar utan även att skada John McCain och inte minst Hillary Clinton som stödde Bush och hans Krig mot Terrorismen i Irak utan att protestera. Tills de demokratiska gräsrötterna tvingade henne att ändra kusr.
Elisabeth Bumiller och Anahad O’connor skriver i New York Times om White House Reacts Angrily to Former Aide’s Book – NYTimes.com
Dana Perino, the current White House press secretary, had harsh words for Mr. McClellan, calling him ‘sad and suggesting that he mischaracterized his years in the West Wing to sell books. ‘Scott, we now know, is disgruntled about his experience at the White House, she said. ‘For those of us who fully supported him, before, during and after he was press secretary, we are puzzled.
It is sad. This is not the Scott we knew. … A theme in the book is that the White House suffered from a ‘permanent campaign mentality, and that policy decisions were inextricably interwoven with politics. He is critical of Secretary of State Condoleezza Rice for her role as the ‘sometimes too accommodating first term national security adviser, and what he calls her deftness at protecting her reputation. ‘No matter what went wrong, she was somehow able to keep her hands clean, Mr. McClellan writes, adding that ‘she knew how to adapt to potential trouble, dismiss brooding problems, and come out looking like a star.
Den ende politikern som verkligen kan gotta sig år boken är Barack Obama som är en av de få amerkanska politiker som inte har kapitulerat inför Bushs sjuka krigs-, avlyssnings och tortyrpolitik.
Läs fler inlägg om George Bush
[tags]Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, Scott McClellan, What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception[/tags]
The criticism of Bush in the book is striking, given that it comes from a man who followed him to Washington from Texas.
Bush is depicted as an out-of-touch leader, operating in a political bubble, who has stubbornly refused to admit mistakes. McClellan defends the president’s intellect — “Bush is plenty smart enough to be president,” he writes —
but casts him as unwilling or unable to be reflective about his job.
“A more self-confident executive would be willing to acknowledge failure, to trust people’s ability to forgive those who seek redemption for mistakes and show a readiness to change,” he writes.
In another section, McClellan describes Bush as able to convince himself of his own spin and relates a phone call he overheard Bush having during the 2000 campaign, in which he said he could not remember whether he had used cocaine. “I remember thinking to myself, ‘How can that be?’ ” he writes.
George Bush är unik i USA:s historia i att han är en revolutionär som har brutit mot alla de oskrivna och skrivna reglerna i Washington. Han har infört tortyr, han har invaderat främmande länder, han har spionerat på landets medborgare, han har brutit mot nationella och internationella lagar.
Det här är första gången i USA:s historia som man har ställts inför en genuint kriminell politiker, kriminell på ett helt annat sätt än småskurken Richard Nixon, och resultatet har varit en politisk härdsmälta i landet.
Ingen har vågat sätta sig emot presidenten, allra minst demokraterna.
En bok att läsa och begrunda. Jag skall recensera den mer utförligt när jag får tag på den. Den släpps i handeln nästa vecka.
Läs fler inlägg om Bush
[tags]Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, Scott McClellan, What Happened: Inside the Bush White House and Washington’s Culture of Deception[/tags]
Den idag blott 40-årige Scott McClellan var president Bushs pressekreterare och en av hans mest lojala medarbetare i sex år och hans pressekreterare i tre år. Han var även Bushs pressekreterare under presidentvalet år 2000.
Född och uppvuxen i Texas, presidentens egen hemstad, brilljant, humoristisk, slagfärdig och framför allt lojal har han räknats han till presidentens innersta och mest lojala cirkel.
Han avgick som pressekreterare i April 2006.
Han har nu skrivit en bok om sina år i Vita Huset och trots att det redan finns dussintals böcker om George Bush och hans tid vid makten så kommer McClellan bok att skaka om inte bara bland Bushlojalisterna av vilka det fortfarande finns miljoner här i USA, utan också bland de amerikanska väljarna i årets presidentval.
Eliabeth Bumiller har läst boken, som släpps nästa vecka, och recenserar den i New York Times: In Ex-Spokesman’s Book, Harsh Words for Bush
Scott McClennan
Mr. McClellan writes that top White House officials deceived him about the administration’s involvement in the leaking of the identity of a C.I.A. operative, Valerie Wilson. He says he did not know for almost two years that his statements from the press room that Karl Rove and I. Lewis Libby Jr. were not involved in the leak were a lie.
“Neither, I believe, did President Bush,” Mr. McClellan writes. “He too had been deceived, and therefore became unwittingly involved in deceiving me. But the top White House officials who knew the truth — including Rove, Libby, and possibly Vice President Cheney — allowed me, even encouraged me, to repeat a lie.”
He is harsh about the administration’s response to Hurricane Katrina, saying it “spent most of the first week in a state of denial” and “allowed our institutional response to go on autopilot.”
Det var känt att McClellan höll på att skriva en bok om sin tid i Vita Huset, men ingen hade väntat sig att boken skulle bli så kritisk och så avslöjande.
Boken kommer átt påverka presidentvalet och skapa problem för John McCain som inte kan vinna utan Bush-lojalistera men som samtidigt måste markera sin distans till den idag utskämde presidenten.
Samtidigt är det kanske på sin plats att undra varför McClellan inte bröt med presidenten tidigare utan väntade tills det inte längre var farligt att bryta med honom.
Läs fler inlägg om Bush
[tags]Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, What Happened[/tags]
Även om Sveriges och USA:s historia inte är dess ledares så speglar de politiska ledarna ändå det samhälle som väljer dom.
Att det ungdomliga, framåtblickande och innovativa amerikanska samhället skulle komma att domineras och till slut helt kvävas av en bakåtblickande kristenkonservativ politisk ideologi under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet är något som framtida generationer kommer att få oerhört svårt att förklara.
Med facit i handen vet vi idag att just den epoken nästan precis sammanföll med supermakten USA:s nedgång och fall. Från Barry Goldwater och hans ursinniga attack mot Franklin D. Rooselevelts New Deal och det traditionella liberala amerikanska samhället via Richard Nixon, Ronald Reagan och fram till det kataklysmiska slutet och George W Bush.
Av dessa män är den idag helgonförklarade och helt osannolike skådespelaren Ronald Reagan en unik galjonsfigur, en man utan vilken den konservativa rörelsen aldrig har varit så framgångsrik som den nu blev.
Reagan var en man som liksom Goldwater aldrig läste en bok i hela sitt liv, som föredrog att titta på gamla Hollywoodfilmer istället för att plugga på inför statsbesök men som samtidigt hade en sällsam förmåga att kommunicera med folket och få dom att dela hans ytliga politiska ideologi.
Även om hans retorik är torftig i jämförelse med Barack Obamas så kunde han fånga en stämning och situation på ett sätt som den betydligt intelligentare Olof Palme t.ex. aldrig kunde: “Mr. Gorbachev, tear down this wall!”.
Miljoner demokrater röstade på honom och det är just dessa nostalgiska “Reagandemokrater” i det gamla rostbältet som idag flockar till Hillary Clinton.
Att Reagan kom från mediastaten Kalifornien spelade säkert en viktig roll och det var där han fick sin politiska start som guvernör. Men hur kunde en så begränsad man vid så hög ålder väljas till USA:s president och sedan återväljas, trots sviktande mental hälsa och högst tvivelaktig politik?
Princetonprofessorn Sean Wilentz har skrivit en viktig bok om Reagan och hans period och Douglas Brinkley recenserar den i New York Times: The Long Shadow
What makes “The Age of Reagan” so appealing is Wilentz’s skill at juggling the back pages of American history and the au courant. For example, he authoritatively invokes Alexander Hamilton and the Internet in the same sentence without overreaching. With the exception of gratuitously shoehorning in Bob Dylan lyrics (even titling one chapter “New Morning”), he makes very few false steps.
The reader can, however, discern a tone of glee that George Will, National Review and Commentary all misread Mikhail Gorbachev’s negotiating motives in their 1980s editorials.
While Clinton fares significantly better than the other presidents who served between 1974 and 2008, Wilentz says some people thought his “New Democrat” sloganeering and triangulating were essentially shell games — Reaganism in drag.
One does get the distinct impression that while Wilentz was charmed by Reagan’s humor and Clinton’s wonkishness, these affections don’t transfer to George W. Bush, who is largely written off as a failed president practicing “a radicalized form of Reaganism.”
Wilents bok är inte den första om den här viktiga perioden i amerikansk politik. James T. Pattersons RESTLESS GIANT. The United States From Watergate to Bush v. Gore. är ett annat mästerverk som bör läsas sida vid sida med Wilentzs.
Den finns f.ö. i urval på den här länken
Reagan var mannen som rev ner den amerikanska välfärdsstaten och som skapade den politiska allians av värdekonservativa, krigsivrare, kristna fundamentalister och skattesänkare som kom att överleva fram till George Bushs andra mandatperiod men som idag är helt splittrad.
Reagans tragedi är att han var helt ointresserad av de krafter som höll på att förvandla USA från ett klassiskt industrisamhälle till ett globaliserat informationsamhälle; ett samhälle som skulle flytta miljoner amerikanska jobb utomlands och skapa dagens rostbälte i Mellanvästern med förbittrade Reagandemokraterna i Pennsylvania och Ohio och angränsande delstater med sin Gud och sina vapen.
Idag håller USA äntligen på att vända ryggen mot Reagan och hans föråldrade ideologi. Det nya USA, IT-samhällets och bioteknologins USA har en ny ledare i Barack Obama. Också han karismatisk, också han en sällsynt talare. Men oerhört mycket smartare än Reagan.
Om vi vill försöka förstå dagens USA och dagens amerikanska samhälle så är det här en viktig bok. Inte minst med tanka på att Reagan även är en hjälte för många inom den svenska regeringen.
Läs fler inlägg om Reagan
[tags]Politik i USA, Republikanerna, Demokraterna, US Politics, Washington, USA-regeringen, George Bush, Sean Wilentz: The Age of Reagan, Böcker om USA, Amerikansk nutidshistoria[/tags]
Robert Rauschenberg, en av USA:s stora efterkrigskonstnärer är död. Han influerades av Marcel Duchamp, Kurt Schwitters, Joseph Cornell och andra och skapade en helt unik konsttil som inte bara omfattade måleri utan också skulptur och dans.
Han har spela en stor roll inom det amerikanska popmålerit.
Hans död uppmärksammas i alla de stora amerikanska tidningarna liksom även Time Artist Robert Rauschenberg Dies och Newsweek: He Made Art Pop. Honoring the pre-eminent American artist of the 20th century.
Robert Rauschenberg
Michael Kimmelman skriver i New York Times om Robert Rauschenberg, Titan of American Art, Is Dead at 82 – New York Times
He died of heart failure, said Arne Glimcher, chairman of PaceWildenstein, the artist’s gallery in Manhattan.
Mr. Rauschenberg’s work gave new meaning to sculpture. ‘Canyon, for instance, consisted of a stuffed bald eagle attached to a canvas.
‘Monogram was a stuffed Angora goat girdled by a tire atop a painted panel. ‘Bed entailed a quilt, sheet and pillow, slathered with paint, as if soaked in blood, framed on the wall. They all became icons of postwar modernism.
Peter Plagens skriver mer om Robert Rauschenberg och hans konst i NewsWeek: He Made Art Pop. Honoring the pre-eminent American artist of the 20th century.
Historically, Rauschenberg got us from Abstract Expressionism to Pop Art—one of the greatest stylistic leaps ever—by introducing those bits of the readymade and the already-seen into the meaty coherence of such abstract “action painters” as Willem de Kooning. With a restless creative energy to rival Picasso’s he then crunched, stretched, pounded and exploded the combination of objects and paint into a kind of art full enough and big enough to go way beyond what the critics first called his art—”Neo-Dada”—and to almost get its own “ism”: Rauschenbergism.
(But we won’t call it that, because Rauschenberg hated categorical boxes.) Finally, there was a time, from about 1964, when he was the first American ever to win the grand prize at the Venice Biennale, to the mid-1970s, when just about every ambitious young artist was imitating Rauschenberg’s techniques (such as putting solvent on a newspaper photograph and rubbing the image into a drawing, or chaining a found object to the frame of a painting) or his look (the orderly randomness of a sock drawer).
And when you look around today and see Damien Hirst’s rectangular tanks containing pickled animals, Chris Burden’s agglomeration of street lamps, Jeff Koons’s “Easy Fun” paintings or Ann Hamilton’s cavernously melancholic installations, what you’re seeing is actually, in the lingo of cable television sports, X-treme Rauschenberg.
Erik Sidenbladh uppmärksammar Rauschenbergs död i SvD: Robert Rauschenberg död
Skapade ”Geten” på Moderna museet och även DN skriver om den viktiga Rauschenberg i en osignerade artikel: Robert Rauschenberg död
USA har länge dominerat film och TV, men man har också haft en dominerande ställning inom den moderna konsten med namn som Rauschenberg, Edward Hopper Jasper Johns Willem de Kooning Jackson Pollock, och Grant Wood, för att inte tala om Andy Warhol.
Jag har skrivit om några av USA:s konstnärer och dess syn på USA och det amerikanska samhället: Fyra målare ser på USA
Man kan fråga sig varför USA har varit så dominerande just inom modern konst. Film, TV och musik kanske man kan förklara med Hollywood och den amerikanske TV-industrin, men modern konst?
Ledsamt att vi inte längre kan glädja oss över Robert Rauschenbergs sprudlande konst.
Läs fler inlägg om Konst
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Hillary Clinton Polls, Independent Voters, Indiana Polls,Indiana Primary, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana, Barack Obama 2008, White House[/tags]
Houston Grand Operas innovatina uppsättning av Enleveringen ur Seraljen , som i den här uppsättningen intressant nog utspelas på Orientexpressen
När den amerikanska högern vill ta till storsläggan mot den kristne Barack Obama så anklagar de honom för att vara Muslim, samtidigt som de kritiserar hans kristne pastor för att göra opatriotiska uttalanden.
Islamofobin florerar inte bara i Sverige utan även i kristna kretsat i USA, som böcker som Lee Harris’ The Suicide of Reason visar.
Medan vi inte har några problem med fundamentalistisk Kristendom, som vi inte ens har en term för, vare sig i Sverige eller USA, så är det en helt annan sak med “Islamism” som bl.a. Hillary Clinton har anspelat på i sin nu ökända valpropaganda mot Barack Obama ” Kl är 3 på morgonen, telefonen ringer i Vita Huset…”.
En uppsättning av Enleveringen ur Seraljen.
Men Europa har haft flera århundraden på sig att betrakta Islam och en av de många som har lämnat sin syn på Islam och Muslimer är ingen mindre än Mozart i sin berömda opera Enleveringen ur Seraljen.
Corinna Da Fonseca-Wollheim skriver mycket intressant artikel i Wall Street Journal just om Mozarts opera och om hans syn på Islam och Muslimer:
Mozart’s ‘Personal Enlightenment’. In ‘The Abduction From the Seraglio,’ Europeans Emerge Broadened and Deepened From an Encounter With Islam
The opera, about the liberation of a group of European captives from a Turkish harem, had been commissioned for the new German National Theater in Vienna, an institution founded three years earlier by Emperor Joseph II in order to create an operatic tradition that could rival those of Italy and France. Before Mozart took on the genre, the Singspiel had been mere spoken theater with musical numbers inserted to liven up the action.
In 1782, with “The Abduction From the Seraglio,” Mozart raised it to an art form in which the glorious virtuosity of Italian song was fused with the expressive authenticity of the German lied — where depth of feeling and rational thought created characters that were more real than any seen before in opera.
…
Only Osmin remains unchanged. He is the face of fundamentalist Islam: suspicious of outside influences, hypersensitive to slights on his honor, misogynistic. He is fond of gruesome violence: His favorite punishment consists of beheading, hanging, impaling, burning, flogging and drowning — all of the above, in sequence.
Janissarerna sjunger.
Även om Mozart alltså även han gjorde sig skyldig till ett nidporträtt av den fundamentalistiske Osman, som är en komisk roll i operan, så är hans bild av europèerna inte helt okritisk som Corinna Da Fonseca-Wollheim också påpekar i sin intressanta artikel.
Och till slut så släpper faktiskt Osman de bortrövade Europèerna fria. Incidenten slutar fredligt.
Dagens bild av Islam och dess människor är tyvärr inte speciellt mycket mer nyanserad än den var när Mozart skrev sin opera år 1782.
Läs fler inlägg om Musik
Obama, valets David…
Tala om David mot Goliath, i det här fallet två av de största och mest hänsynslösa Goliater som USA någonsin har sett.
Barack Obama och hans lilla gerillaband har slagit Bill och Hillary och hela det demokratiska etablissemanget i en dramatisk valkampanj som kommer att gå till historien som en av de stora vattendelarna i efterkrigstidens USA.
I det närmaste pank och utan någon som helst chans att slå Obama så visar Hillary Clinton nu att hon inte är en statsman som sätter partiet först. Istället fortsätter hon sin valkampanj med rent rasistiska uttalanden som detta:
“I have a much broader base to build a winning coalition on,” she said in an interview with USA TODAY. As evidence, Clinton cited an Associated Press article “that found how Sen. Obama’s support among working, hard-working Americans, white Americans, is weakening again, and how whites in both states who had not completed college were supporting me.”
Sic Transit Gloria Mundi, det är skrämmande att se hur lågt paret Clinton har fallit i sina desperata försök att återinta Vita Huset.
Karen Tumulty skriver i Time om Hillary och Bill Clintons fem stora misstag i presidentkampanjen: The Five Mistakes Clinton Made – TIME
For all her talk about “full speed on to the White House,” there was an unmistakably elegiac tone to Hillary Clinton’s primary-night speech in Indianapolis. And if one needed further confirmation that the undaunted, never-say-die Clintons realize their bid might be at an end, all it took was a look at the wistful faces of the husband and the daughter who stood behind the candidate as she talked of all the people she has met in a journey “that has been a blessing for me.”
mot valets mörka Goliat…
Clinton kommer att vinna West Virgina den 13/5 och Kentucky den 20/5 med stor majoritet men förlora Oregon samma dag.
Sedan följer primärvalen i Puerto Rico den 1/6 och Montana och South Dakota den 3/6 och sedan är den demokratiska primärvalssäsongen äntligen över.
Clinton väntas göra ännu ett försök att vinna i den demokratiska regelkommiténs möte den 31/5 men pressen på henne att avsluta sin valkampanj ökar dag för dag.
Frågan har nu ställt om paret Clinton fortsätter sin valkampanj i hopp om att tvinga Obama att utse den påstridiga Hillary till sin Vice President. Det är knappast troligt eftersom det skulle garantera att han skulle förlora mot John McCain och få en Blair-Brown situation i Vita Huset.
Samtidigt är det viktigt att inse att Obama inte är en vänsterpolitiker, i alla fall inte enligt svenska mallar.
Jo Becker och Christopher Drew skriver i New York Times om hur Barack Obama har förflyttat sig mot höger: Obama’s Pragmatic Politics, Forged on the South Side – New York Times
He moved from his leftist Hyde Park base to more centrist circles; he forged early alliances with the good-government reform crowd only to be embraced later by the city’s all-powerful Democratic bosses; he railed against pork-barrel politics but engaged in it when needed; and he empathized with the views of his Palestinian friends before adroitly courting the city’s politically potent Jewish community.
To broaden his appeal to African-Americans, Mr. Obama had to assiduously court older black leaders entrenched in Chicago’s ward politics while selling himself as a young, multicultural bridge to the wider political world.
Om man skulle försöka klassificera Obama på en svensk politisk skala skulle han hamna någonstans i Kristdemokraterna.
Clinton är ännu inte ute ur valet och Obama får under inga omständigheter underskatta hennes och Bills förmåga att sätta käppar i hjulet på honom nu när de har förlorat allt, både kontrollen över det demokratiska partiet och chanser att återinta Vita Huset
Läs fler inlägg om Obama
[tags]2008 Election, 2008 Elections, Barack Obama,Barack Obama 2008, Barack Obama Hillary Clinton, Barack Obama Polls,Breaking Politics News, Clinton 2008, Hillary Clinton 2008, Hillary Clinton Polls, Independent Voters, Indiana Polls,Indiana Primary, Obama 2008, Obama Clinton, Obama Clinton 2008, Obama Indiana, Barack Obama 2008, White House[/tags]
Chelsea Handler
Den som känner till Helen Fieldings gigantiska bestseller Bridget Jones Diary vet att tjejböcker eller chic lit, speciellt de som skriv för och om tjejer i 20-30-årsåldern är oerhört populära på båda sidor Atlanten.
Títta bara på vår egen Kajsa Ingermarsson.
Orsaken till att jag nämner det här är att den 33:åriga amerikanskan Chelsea Handlers bok Are You There, Vodka? It’s Me, Chelsea nu ligger etta på New York Times bestsellerlista, vilket inte alls är dumt.
Chelsea Handler är känd som komiker och TV-personlighet och nu alltså även som författarinna. Det här är f.ö. hennes andra bok. Den fördsta: My Horizontal Life: A Collection of One-Night Stands handlade mest om alkohol och sex, liksom den här f.ö.
Hon verkar fördjupa sig i livets verkligt existentiella frågor, som Edward Lewine skriver i New York Times om sin interju med henne: Laugh Inn
Tabloid culture: My whole life is reading tabloid magazines. It’s really sad, because that’s what my show is all about — what is going on with celebrities. So I have to know everything.
Favorite possession: My margarita blender. It’s big. It’s lime green. You have to follow the directions exactly, otherwise it doesn’t taste like it is supposed to. We only have margaritas on weekends, so I know when I hear that sound it’s happy hour.
Possession that reminds her of herself: My lemon tree. It’s sweet and sour at the same time. It sits out on one of our balconies. It is my new favorite thing.
Top tab: For gossip, Us Weekly is the best, because it is the fine line between People and National Enquirer. People has real stories, and it is not as much fun. Us Weekly is not as unreliable as the National Enquirer.
Den som vill läsa första kapitlet kan göra så här.
The idea that showing up at school in a piece of sh*t jalopy led to me looking like a dog didn’t make much sense in my mind. It really irked me that had to be punished because my father thought he was a used car dealer and insisted on driving us around in the cars that he couldn’t sell.
I wanted to tell my classmates that I didn’t like his cars either, and I certainly didn’t like being called a dog. I hadn’t had a low opinion of myself before then, but after being called the same nickname for six months straight, you start to look in the mirror and see resemblances between yourself and a German shepherd.
Att döma av min dotter och hennes kompisar så är den svenska och amerikanska tjejkulturen rätt lika, även om den amerikanska livsstilen är betydligt mer konservativ. Det är t.ex. oerhört ovanligt att amerikanska tjejer tar ett sabbatsår och reser ut i världen och att de jobbar utomlands.
Men sex och alkohol flödar i båda kulturerna och det är egentligen litet ironiskt att en sån här bok kan platsa på New York Times bestseller lista i ett så kulturkonservativt land som USA.
Skillnaden mellan ungdomar i USA och Sverige är annars mest att amerikanska ungdomars gränser är USA:s gränser och den populärkultur de lever i är det egna landets, inte utlandets. Det gör svenska ungdomar betydligt mer världsmedvetna och internationellt präglade, något som jag tror ger dom ett stort försprång i det globala kunskapssamhället.
För den som vill läsa den allra senaste chic lit – bestsellern på New York Times bestsellerlista så är Chelsea Handlers bok alltså boken att köpa. Men kom ihåg att läsa Kajsa Ingermarsson efteråt.
Läs fler inlägg om Böcker
[tags]Chelsey Handlers, Chic Lit, Tjejböcker i USA, Tjejböcker, Tjejböcker i Amerika, New York Times Bestseller list, Bestseler Bästsäljare [/tags]
Philipp von Boeselager
Hur kom det sig att Adolf Hitler och vad som trots allt var en relativt liten skara fanastiska våldsmän kunde ta makten i stormakten Tyskland, den tidens främsta kultur-, industri och vetenskapsnation?
Hur kom det sig att inte fler människor protesterade mot vad de trots allt måste ha insett var en kriminell våldsregim?
En som gjorde motstånd och som deltog i överstelöjtnant Claus Schenk von Stauffenbergs misslyckade 20:e Julikupp mot Hitler 1944 var Philipp Freiherr von Boeselager och hans två år äldre bror George
Philipp, som just gick bort var den siste av de hjältar som försökte döda Hitler och på så sätt stoppa hans kriminella regim.
De båda bröderna var närvarande vid Hitlers besök på Fältmarskalk von Kluges högkvarter i Smolensk på den ryska fronten 13/3/1943 där överste Henning von Tresckow och bröderna Boeselager planerade att döda Hitler.
Men Hitler hade oväntat med sig en vaktstyrka på 50 beväpnade SS-män och planerna gick om intet. Inte heller den bomb som de lyckades smyga ombord Hitlers flygplan exploderade. Och Kluge, som aldrig kunde bestämma sig, vägrade att stödja kuppen.
Tyska Stern skriver om
Philipp von Boeselager och hans liv:
Er war der letzte noch lebende Vetraute des Hitler-Attentäters Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Den NS-Schergen entkam Philipp Freiherr von Boeselager nur, weil die Mitverschwörer selbst unter Folter seinen Namen nicht preisgaben. In der Nacht zum Donnerstag verstarb der Widerstandskämpfer.
Philipp Freiherr von Boeselager, letztes Mitglied des innersten Kreises der Hitler-Attentäter vom 20. Juli 1944, ist tot. Er starb in der Nacht zum Donnerstag im Alter von 90 Jahren. Ein entsprechender Bericht der “Frankfurter Allgemeinen Zeitung” wurde der Deutschen Presse-Agentur am Abend aus der Familie bestätigt. Freiherr von Boeselager hatte zuletzt im rheinland-pfälzischen Altenahr gelebt.
Hjältarna kring 20:Julikuppen ansågs i många år efter kriget vara landsförrädare och det var förrän in på 1960-talet som folkopinionen svängde.
Et si omnes ego non, Philipp von Boeselages valspråk är detsamma som den Britiskt filosofen Bertrand Russells, “you shall not follow a multitude to do evil”.
“Et si omnes ego non”, “även om alla andra, inte jag”, lätt att säga, mycket svårt att följa. Vilket är orsaken till att vi idag alla bör skänka en tanke till Philipp von Boeselager, Claus Schenk Graf von Stauffenberg och männen som försökte stoppa Hitler.
Der Spiegel skriver mer om den siste krigshjälten
Läs fler inlägg om Hitler
[tags]Philipp Freiherr von Boeselager, Georg von Boeselager, Adolf Hitler, Marion Graeffin Doenhoff, Kindheit in Ostpreußen [/tags]