M.S. Rachel Corrie, döpt efter den unga amerikanska fredsaktivisten som dödades av en israelisk bulldozer när hon försökte skydda palestinska hem från att bli demolerade.
Ännu ett försök att
bryta den synnerligen brutala blockaden av Gaza, en blockad som stöds av president Obama och som accepteras som nödvändig både av EU och den svenska regeringen.
Later this month the Freedom Flotilla, consisting of three cargo ships and five passenger boats, will set sail to Gaza, in the biggest internationally coordinated effort to directly challenge Israeli’s ongoing occupation, aggression, and violence against the Palestinian people. The ships are being readied in Greece, Ireland and Turkey to carry 5000 tons of reconstruction materials, school supplies, and medical equipment, as well as 600 passengers from over 40 countries.
“We welcome Mr. Ging’s statement, which recognizes the responsibility of the international community to oppose the illegal blockade that Israel has imposed on Gaza,” said Denis Halliday, former UN Assistant Secretary General and participant in the flotilla.
Men trots blockaden och trots allt elände så rör sig de tektoniska plattorna trots allt i Mellanöstern, långsamt men ändå märkbart.
Vad som är på gång är att globaliseringen långsamt är på väg in i Mellanöstern och att de muslimska länderna där på sikt kommer att bli allt mer åtråvärda för västerländska företag.
Med en ny karismatisk president i Vita Huset var det många som trodde att USA nu äntligen på allvar skulle börja försöka stifta fred i området, men som Syrien-kännaren professor Josh Landis skriver från “den andra sidan kullen” i en viktig artikel på den ansedda utrikespolitiska tidskriften Foreign Policy, så breder besvikelsen redan ut sig i det muslimska Mellanöstern:
When Barack Obama first became U.S. president, Syrians were hopeful that he would break the mold of U.S. policy and carry through with his promise to finally end the Arab-Israeli conflict based on land for peace. To Syrians, this means they will get back the Golan Heights, which Israel captured in 1967; it means a two-state solution for the Palestinians. For the past several months, Syrian authorities have been telling anyone who will listen in Washington that the one thing they want from the United States is help getting back the Golan. If Syria gets back its land, it will modify its alliances and end its enmity toward Israel, allowing for a new relationship with the United States. Today, that hope seems to be all but dashed.
Eftersom Obama vägrar att bryta med Israel och förhandla direkt med Syrien så försöker man från syriskt håll nu bryta sig ut från sitt ensidiga beroende av Iran genom att närma sig Turkiet och senast nu även Ryssland. Rysslands president Dmitry Medvedev besökte Syrien i Måndags och hoppas på utökade ekonomiska och militära relationer.
President Obamas mål i Mellanöstern är inte förvånansvärt att förstärka USA:s och Israels ställning i området genom att neutralisera Iran och få mullorna där att avsluta sitt atomprogram.
Men för att göra det och få till stånd en bred Sunni-Israelisk allians mot Iran så måste han först ge sina allierade Jordanien, Egypten och Saudi Arabien en liten gentjänst, något som i alla fall liknar fred för palestinierna.
´
President Obamas första två försök att starta indirekt samtal mellan palestinierna och Israel kantrade så gott som omedelbart på Binjanmin Netanyahus omedgörlighet och direkta sabotage och få observatörer här i USA tror idag att Obama kommer att bli mer framgångsrik den här gången
Economist skriver om de senaste fredsförsöken: Israel and Palestine: An inevitably edgy start | The Economist
THE long-awaited ‘proximity talks ‘ between Israel and the Palestinians have started, but if the American State Department had not publicly announced them, few people would have noticed. The American envoy, George Mitchell, has already been and gone after a first round but is expected back soon for another. In format, the new talks will be no different from the shuttling between Jerusalem and Ramallah, the Palestinians’ headquarters on the West Bank, that the indefatigable Mr Mitchell has performed for more than a year, without much to show for it. In substance, though, the new talks are now supposed to tackle the ‘core issues ‘ dividing the two sides: defining new borders, dealing with the claimed right of Palestinians refugees to return, and how to persuade the Israelis to share Jerusalem. Putting those issues at the top of the agenda was a Palestinian condition for the talks’ resumption.
Det verkar som om Obama främst vill att fredsförhandlingarna ska blir sedda i den muslimska världen och att han kanske är mindre intresserad av att nå några konkreta resultat. Detta eftersom han inte är politiskt stark nog att bryta med Netanyahu, som till syvende och sist är den som sätter gränserna för vad som är politiskt möjligt för Obama.
Om litet över åtta månader kommer halva Obamas presidentperiod att ha förlupet och nästa presidentval att vara på uppsegling. Och då gör det mindre om fredsförhandlingarna ligger och puttrar på sparlåga nånstans i bakgrunden.
Anders Bolling skriver i Dagens Nyheter om hur de muslimska länderna nu har bärjat uppmärksamma det faktum att USA och EU vill sätta press på Irans atomprogram medan man har full förståelse för Israels militära atomprogram:Iran och Israel nycklar i nedrustningsvision – DN.se
Enligt iden skulle en konferens med regionens alla länder arrangeras, förslagsvis nästa år, för att utmejsla förutsättningarna. Om stormakterna vill komma åt Irans eventuella kärnvapenplaner kan de göra det genom att föra Israel och Iran samman i ett förhandlingsrum, resonerar egyptierna. Om länderna konfronteras med sin ömsesidiga kärnvapenrädsla skulle det kunna resultera i att båda måste göra eftergifter. ….I Tel Aviv möter dock det senaste utspelet ingen genklang. I förra veckan upprepade den israeliska regeringen att den inte tänker ändra sin atompolitik. … Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, tror att en Mellanösternzon är möjlig, men inte som första steg. “ Jag tror att den måste komma i andra hand, efter en lösning av den israelisk-palestinska konflikten.
Så vad kan vi vänta oss de närmaste åren? Syrien håller på att moderniseras och knytas allt närmare det allt viktigare Turkiet och nu kanske också Ryssland. När Egyptens Mubarrak äntligen faller från kommer förändringarna även att nå Egypten.
Det muslimska Mellanöstern och även Västbanken är redan något helt annat än det var för bara ett decennium sen och USA:s lilla klientstat Israel kan på sikt inte fortsätta att hålla Västbanken ockuperad och dominera ett så stort område. Det skulle vara som om Tjeckien helt dominerade EU.
Globaliseringen erkänner inga gränser eller murar och den tolererar inte ockupation och ständiga krig. Jag tror själv att vi får vänta i ett par decennier till innan palestinierna får sin fred men sen kan det komma att gå mycket snabbt, speciellt om Egypten moderniseras och den gröna rörelsen sätter rot i Iran.
Mellanöstern är dagens Balkan, en krutdurk som förr eller senare kommer att explodera och dra världen med sig i fördärvet om inte EU och USA vågar ta sig an problemen och stifta en varaktig fred, kosta vad det kosta vill.
Axplock från den nordiska pressen:
DN.se – Nyheter – Toppnyheter,
DN.se – Nyheter – Toppnyheter,
SvD – Senaste nytt,
SvD – Senaste nytt,
hd.se – Startsidan,
hd.se – Startsidan,
Dagen.se – kultur,
Technorati Tags: Israel, Västbanken, Palestina, Gaza, Benjamin Netanyahu
Svenska bloggar om: Israel, Västbanken, Palestina, Gaza, Benjamin Netanyahu